Hedda har i sin blogg skrivit om den rädda person hon blivit som hela tiden tror att en katastrof lurar runt hörnet... Jag har inte en katastrof runt hörnet men jag har ibland tänkt på min och makens relation...

Först några månaders nykär lycka - tänk att vi fann varandra! Tänk så underbart livet blev när vi träffades och så roligt och mysigt och skimrande allt var!

Sen beslöt vi ju oss snabbt för att vill ville försöka få barn tillsammans...
Och vi levde i ovisshet några månader - vi levde på som vi gjort och tog steg emot att bli vi på allvar genom att flytta ihop, börja leta ett permanent boende som var vårt gemensamma och vi trodde ju vi skulle lyckas förr eller senare - det tar ju trots allt 7-12 månader innan man blir gravid - det kan man ju läsa om lite här och där...

När sen infertiliteten visade sitt fula tryne för oss började allt vackla...
Maken blev sjuk och mådde så otroligt dåligt psykiskt och vi flyttade och påbörjade IVF när allt var som mest turbulent i hans liv...

Jag beundrar honom som fortsatte jobba och som inte medicinerade - det är vi väldigt glada för idag också eftersom det kanske gjort det svårare för oss att adoptera...

Sen dess har vi ju levt den här mardrlmmen - med det lilla svarta molnet hängades över våra huvuden som ett eget litet ösregn...
den ständige följeslagaren oro, sorg, ångest och utanförskapet...

Det har ju varit vår vardag och vår tid då vi växte samman mer och mer. helt naturligt sökte vi oss till varandra och sökte tröst hos varandra - självklart har andra funnits till hands men det har ju i första hand vart min man jag funnit tröst hos och insupit styrka ifrån!

Och det faktum att vi bor ett stenkast från naturen - som har så läkande krafter att det är löjligt.

Men jag minns ju knappt alls hur det var innan... Det var ju dessutom den där rosaskimrande första tiden som aldrig går att återskapa...

Skulle jag fråga våra vänner och släktingar så tror jag ändå att de ser oss som sammansvetsade och stara och trygga i vår relation. Och jag känner att det inte skrämmer mig nämnvärt i framtiden. Vi har lagt ner så mycket tid, pengar och energi för att vår relation ska överleva alla svårigheter. Vi har ett bra klimat oss emellan och vi jobbar ständigt på att relationen ska må bra. Dessutom tror jag att vi har en bra fördelning av uppgifter, ansvar och egen tid - för jag tror att man måste ha det!

Och ett tips jag snappade upp i nåt relationsprogram:
"om man hjälps åt så får var och en mer tid till annat"

Det är ju faktiskt sant. Och jag har annamat det mer och mer här hemma. Maken brukar plocka undan efter middagen som jag oftast lagat. Eftersom han ibland är med och lagar maten så är det ju inte mer än rätt att vi ibland hjälps åt att plocka undan - och båda får mer tid åt annat än hushållet. Eller åt varandra eller Tv eller vad man vill...

Jag ska komma ihåg att ta en kik på min lista med hushållsysslor jag gjorde för något år sen vad det lider den här veckan...

Kul att se om något har förändrats sen dess...
Nu dags för matlagning!

 

Hedda

16 januari 2011 21:50

Minns också den där första tiden i förhållandet, då man gick omkring som nästan hög hela tiden! Nåt slags konstant extas! Det kan man ju sakna idag, just den där lyckokänslan. Lite mer lycka i livet vore inte fel, eller hur. :)

http://heddasdagbok.wordpress.com

litenlangtan

16 januari 2011 23:10

Det roliga är att jag faktiskt ÄR väldigt lycklig! Inte sådär fånigt Rosa bubbel-lycklig... Men jag ska ju faktiskt få barn och jag och min man ska bli föräldrar! Hur sjukt det nu än låter! Och jag är lyckligt lottad som har just min man, han är min Bästa!

 

Hanya

17 januari 2011 09:26

Oron går tyvärr inte över heller, iaf inte för mig. Nu är vi på g med nr 2 och gissa, hela helgen har jag legat sömnlös och målat upp det ena skräckscenariot efter det andra. ALLT kan gå fel (i min värld) Maken däremot är lugnet själv. Såklart. Två tossebollar är en för mycket. Jag bloggar om oron, det hjälper iaf för stunden.

litenlangtan

17 januari 2011 10:25

Jag hade gärna tagit del av dina tankar - kan man få en inbjudan till din blogg kanske?

 

Hanya

18 januari 2011 19:57

Absolut. Maila mig din privata adress till mig så skickar jag en inbjudan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...