Känner mig orkeslös, trött, ledsen och rädd...

Jag känner att jag förlorar vän efter vän, vi platsar inte någonstans snart...
Sitter på mitt kontor och gråter tyst för mig själv...

Förra året på midsommar så var vi hos nygravida bästa kompisen R. De hade precis flyttat till sitt hus och allt var frid och fröjd...
Det var bara vi som inte hade barn/var med barn...
Iofs så var det inte så många som sa något om det (en stilla undran från en jämngammal väns vän och en tjej på 10 som frågade om inte jag hade några barn)

Högtiderna är svåra - vi orkar inte alltid vara med barnfamiljerna, de flesta andra bjuder inte in oss av nån anledning - de ska alltid nånstans med folk jag inte känner. De vänner jag vet inte har något har vi bjudit in och även dem med barn som vi brukar träffa...

Men nu vet jag inte vad som händer... det slutar säkert med att vi sitter där själva på midsommar, precis som på påsk och på nyårsafton...

Inte för att jag egentligen bryr mig om själva högtiden - men de är ju för att man ska fira med nära och kära... de som har barn väljer naturligtvis att fira med dem som har barn i samma åldrar och vi ÄR välkomna dit.

Samtidigt så spelar jag upp scenariot i mitt huvud. Vi har ingen bil utan måste åka med nån annan/buss för att ta oss dit. Det kommer vara barn/alkohol i kombination - något som jag inte tycker är så bra. Det kommer naturligtvis pratas om R's fantstiska nyhet - att deras dotters ska få ett syskon till vintern. Jag inbillar mig att R har berättat för folk att vi rök ihop om det här och att jag har fått skurkstämpel som visat mig så elak och oempatisk mot henne och hennes babylycka...

Jag kan tänka mig att människorna där tycker synd om oss, kanske pratar de i det där medlidsamma tonfallet när inte vi är i närheten...

De övriga vännerna har andra vänner - jag är inte deras första och bästa vän... jag har nog ingen sån längre... jag är en ömkansvärd jobbig människa som försöker hålla mig flytande i ett hav av sorger och svarta tunga tankar.

Även om alla vet var vi står och hur vi har det är det få som verkligen förstår. Ingen som kan sätta sig in i verkligheten av hur det är att hela tiden vara utanför - vad man än gör...

Jag får inget gjort idag på jobbet. Det är en tung dag, jag försökte dela med mig av det tunga med maken - men han tar på sig ansvaret och säger att det är honom de inte tycker om istället för att det skulle vara jag som inte kan hålla fast vid mina vänner längre...

Usch - varför är allt så svårt och när ska det kännas bättre... Jag borde ju vara glad idag som har fått känna min fantastiska man i 4 år just idag...

 

Maria

8 juni 2010 15:56

Hej,
jag vill bara säga att jag förstår dig. Jag kände som du gör när vi var uppe i IVF:andet. Man platsar ingenstans och känner att ingen förstår. man vill umgås med sina vänner men orkar inte eftersom de har barn eller är gravida. Gör midsommar till en egen mysig högtid. Börja en ny tradition och bjud in vänner, bekanta eller nya intressanta människor - för att ni vill och inte för att ni måste. Det kanske finns någon på jobbet som skulle vara rolig att umgås med men som aldrig har blivit av. Kanske finns det någon granne...
Gör precis det DU känner för ingenting för att det är ett MÅSTE.
Vi firade midsommar själva några gånger - lyxade med riktigt dyra viner och god mat.
KRam Maria

 

Kix

8 juni 2010 21:33

Du är hjärtligt välkommen på vårt midsommarfirande, det blir totalt 3 barnlösa par samt ett par med en 1 åring. Det är ingen som dricker något särskilt förutom något glas vin. Alltid stillsamt med lite midsommarlekar och umgänge och prat om livet.

Åkej, jag kanske förstår att detta inte är fullt möjligt, men vill bara att du skall veta att jag läser och förstår.. och tänker på dig.

Kram Kix

http://kix.bloggplatsen.se

 

Maja Gräddnos

8 juni 2010 22:39

Jag känner igen mig så det svider. Sommaren 2005, fy faan.
KRAM KRAM KRAM KRAM
Storhelger är ett jävla otyg.

http://majagraddnos.wordpress.com

 

He

8 juni 2010 23:20

Åh, förstår att det är tungt!
Jag hade turen att inte hinna komma dit - inte känna att alla andra hade barn, inte känna utanförskapet. När helt plötsligt hela umgängeskretsen bestod av föräldrar - ja då hade jag redan fått skicka mina handlingar och väntade barn jag med. Jag tänkte då med fasa på hur det hade kännts om jag inte hade väntat barn jag med. Snart hör du också till de barnaväntandes skara och jag tror att allt kommer kännas annorlunda då. Och om inte annat så har adoptionen i alla fall för mig utökat mitt umgänge jättemycket. Även på det sättet har min dotter berikat mitt liv - jag har fått många nya vänner och bekanta som också har a-barn. En dag är ni också där! kram

http://www.mintusenmilaresa.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...