... i alla mina deppiga inlägg om adoptionen är att min mamma ringde mig spontant igår och frågade hur det hade gått med lägenhetsvisningen (som vi vart på) och med lägenhetsvärderingen (som vi haft hemma) och hur det gått på mötet med hemutredaren (som hon trodde vi redan haft) och vi pratade en bra stund om ditten och datten och hon hade ett "ärende" också såklart...

Men hon ville gärna veta hur det går på mötet med kommunen imorgon så jag ska skicka henne ett SMS efteråt...

Min mamma visar sin goda vilja - hon ÄR intresserad och vill väl inte vara för nyfiken men nu när jag öppnat upp för möjligheten att ställa mer frågor så kommer de...

Det gör mig glad!

Det ensa positiva i hela den här adoptionssoppan hittills är ju breven som våra referenter skrivit om oss...
Vi har inte kommit från vår hemutredare nån gång och känt oss glada, nöjda och tillfreds. Inte en enda gång har hon antytt något som skulle kunna boosta våra självförtroenden inför vårt annorlunda färäldraskap.

Jag minns faktiskt hur et var i november (gud så länge sen det känns) när vi kom från hennes kontor under pågående IVF. Hur ledsen och liten jag kände mig. Hur gärna jag hade behövt en postivit injektion i vårt misserabla barnläsa liv...
Men istället blev det tvärtom... Vi var sågade, ratade, stampade på och vidade på dörren...

Så under vår "soregetid" läste jag en bok och fick lite annat perspektiv på hur hemutredningen kunde vara. En hemutredare gav intryck av att vilja vara ett bollplank, ett stöd och en upplysare...

Jag skulle så gärna vilja träffa just den hemutredaren... För vår hemutredare har inte vart något av de där sakerna. Jag och maken pratade igenom det ytterligare en gång igår kväll...
Han sa:

" Jag hade önskat att vi någon gång, bara en enstaka gång, fått höra varför vi kommer bli bra föräldrar, vad vi har som gör att ett barn kommer att få en trygg och stabil uppväxt hos oss. Det som sagts är bara de dåliga sakerna och då har jag svårt att se hur vi skulle kunna bli föräldrar enligt dom. "

Han har rätt min man, vi har bara fått negativa saker att fundera över, inget alls som lättar upp en stämning eller ger en självförtroende att orka genom det här. Hur skaffar man sig det och var får man ork och sug och mod att ta sig vidare?

NU ska jag släppa detta och frösöka koncentrera mig på jobbet några timmar...

Ikväll ska jag laga kalops på kalkon - undra hur det ska gå?