Känner mig orkeslös, trött, ledsen och rädd...

Jag känner att jag förlorar vän efter vän, vi platsar inte någonstans snart...
Sitter på mitt kontor och gråter tyst för mig själv...

Förra året på midsommar så var vi hos nygravida bästa kompisen R. De hade precis flyttat till sitt hus och allt var frid och fröjd...
Det var bara vi som inte hade barn/var med barn...
Iofs så var det inte så många som sa något om det (en stilla undran från en jämngammal väns vän och en tjej på 10 som frågade om inte jag hade några barn)

Högtiderna är svåra - vi orkar inte alltid vara med barnfamiljerna, de flesta andra bjuder inte in oss av nån anledning - de ska alltid nånstans med folk jag inte känner. De vänner jag vet inte har något har vi bjudit in och även dem med barn som vi brukar träffa...

Men nu vet jag inte vad som händer... det slutar säkert med att vi sitter där själva på midsommar, precis som på påsk och på nyårsafton...

Inte för att jag egentligen bryr mig om själva högtiden - men de är ju för att man ska fira med nära och kära... de som har barn väljer naturligtvis att fira med dem som har barn i samma åldrar och vi ÄR välkomna dit.

Samtidigt så spelar jag upp scenariot i mitt huvud. Vi har ingen bil utan måste åka med nån annan/buss för att ta oss dit. Det kommer vara barn/alkohol i kombination - något som jag inte tycker är så bra. Det kommer naturligtvis pratas om R's fantstiska nyhet - att deras dotters ska få ett syskon till vintern. Jag inbillar mig att R har berättat för folk att vi rök ihop om det här och att jag har fått skurkstämpel som visat mig så elak och oempatisk mot henne och hennes babylycka...

Jag kan tänka mig att människorna där tycker synd om oss, kanske pratar de i det där medlidsamma tonfallet när inte vi är i närheten...

De övriga vännerna har andra vänner - jag är inte deras första och bästa vän... jag har nog ingen sån längre... jag är en ömkansvärd jobbig människa som försöker hålla mig flytande i ett hav av sorger och svarta tunga tankar.

Även om alla vet var vi står och hur vi har det är det få som verkligen förstår. Ingen som kan sätta sig in i verkligheten av hur det är att hela tiden vara utanför - vad man än gör...

Jag får inget gjort idag på jobbet. Det är en tung dag, jag försökte dela med mig av det tunga med maken - men han tar på sig ansvaret och säger att det är honom de inte tycker om istället för att det skulle vara jag som inte kan hålla fast vid mina vänner längre...

Usch - varför är allt så svårt och när ska det kännas bättre... Jag borde ju vara glad idag som har fått känna min fantastiska man i 4 år just idag...