Försovning - check!

Datorer på jobbet som inte startar - check!

Glömt både frukost och lunch på grund av punkt 1 - check!

Helt ny kollega på jobbet som jag ska introducera - check!

Mötesdeltagare försenad - check!

AC mailar att vårt kuvert med originalhandlingar som postades i tisdags fortfarande saknas - check!

Vi har dubbla original på alla utom 1 som vi fixat idag - check!

Ändå vill AC att vi bokar biljetter till början nov - check!

Ringt posten och sökt vårt brev - check!

Superstressig dag på jobbet med en annons som strulat, ständigt ringande telefoner, ny personal mm - check!

Jobba över en timme - check!

Handla frukost till imorgon på hemvägen - check!

Chefens fru är inlagd på sjukhus - check!

Vet inte om vi har extra passfoton - check!

Ska kolla på visumansökan ikväll - check!

Tappat 500:- som tillhör jobbet! - check!

______________________________

Nu trött!!!

kl 06.27 vaknade jag med ett ryck och blängde på mobilen... J Ä V L A R !!!

Vrålade jag - borde vart på jobbet för en kvart sen!

Jupp, nyblivna mamman som haft sömnproblem har tagit igen det och avslutar sin första vecka som mamma med att försova sig...

Jaja, nu slutade det någorlunda lyckligt ändå - jag kastade mig på hojjen och trampade som en galning - framme 06.40 - så ja, jag bor nära jobbet!

Dessutom stod 2 bilar och väntade - men det var "kändisar" så ingen var arg utan skrattade mest åt mig...

Sen strulade kassadatorerna så det bidde en rad handskrivna lappar...

Nu börjar allt landa igen men jisses vilken turbulent vecka det varit!

Sammanfattningen lyder - ett lugn på ytan och ett bubblande kaos inombords - inget vulkanutbrott utan med som en feber, en känsla av att hela hjärnan inte funkar, något stör och kittlar hela tiden...

Om ni tänker er en riktigt stressig dag eller när man är sjuk och inte kan tänka klart... Man glömmer, fumlar, är förvirrad och snurrig...

Hjärnan känns till 50% upptagen med det finaste vi fått i vårt liv - och allt annat som vanligtvis har hela hjärnans utymme får inte plats. Det ramlar ur saker HELA tiden...

De som vet har överseende - de som inte vet undrar säkert vad fan jag sysslar med... :-D

Well... mitt liv är på väg att förändras - sömnen får stå åt sidan - men jag somnade nästan sittandes igår efter jobbet. När maken kom hem strax efter jag lagt mig så la han sig brevid på soffan och inom 1 minut sov vi båda två...
Den skönaste sömmen - i varandras famnar... Det går BARA när vi sover på dagen... annars måste jag ha mitt täcke, mitt utrymme och han får inte ligga närmare än armlängs avstånd... :-D

Idag var jag övertrött och måste stängt av alarmet - men jag minns inte ens att det ringt... :-) Jaja...
I dag för en vecka sen blev jag mamma till världens finaste pojke...
Om två veckor åker vi förhoppningsvis ner och får lov att träffa honom kort därefter! Jag längtar!

Vilken var min nu igen???  

Vi har ingen bil idag - men vi kommer att åka bil med vårt barn.
Därför måste vi ju ha en bilbarnstol...
Hur ska man tänka? Jag vill givetvis ha det säkrast möjliga för lillo - men stolen måste uppfylla fler kriterier.

* passa många typer av bilar
* lättmonterad
* gärna passa både små och stora bilar
* säker och trygg

* funka från ca 6 månader och upp till några år...

Jag är en ekonomisk människa och vet att det finns mängder med begagnade bilbarnstolar. Risken med det är att man inte vet om stolen är krockad eller ej. Men jag anser risken vara rätt liten ändå.

Jag har googlat lite och hittade följande modell:

Britax Hi-way

Den ska visst vara godkänd för alla platser i bilen och passa barn mellan 0-25 kg (ca 4,5 år)

Jag tänker så här: idag har vi ingen bil och kommer förmodligen åka nån gång per månad som mest. Om vi inser att vi inte klarar oss utan bil kommer vi förmodligen att skaffa en bilbarnstol av mer avancerad modell som kan vändas och växa med barnet på ett annat sätt. Då kommer denna stol kunna fungera som en extrastol om det behövs...

Hjälp mig här, jag är oerfaren - tänker jag rätt? Nytt eller begagnat. Jag kommer kolla med bekantskapskretsen också om någon har en stol att sälja eller så...

Kuriosa: har idag delat med mig ett matnyttigt tips till en annan mamma :-D
Teachmom - lycka till med tårtplaneringen! :-D

På SVTs hemsida där man kan läsa om programmet "barn till varje pris?" har någon lagt en länk till min sida och det inlägg jag skrev efter första programmet. Länken är en blänkare till "sociala mediers röster om programmet" fattar jag det som.

Länken har genererat vad jag kan se ca 40 klick hit - och det som är småkomiskt eller ironiskt om man så vill är att de männniskor som hittat hit nyligen inte får hela bilden. De trillar ju just nu rakt in i "familjelyckan"! Jag menar vi har ju fått BB för snart en vecka sen (Herregu vad tiden går fort!) och jag som ändå skrivit här sen 2009...

Vår hemutredare sa just det här hon ringde i fredags att det här har väl ändå gått fort ändå? Eller vad har du för känsla? frågade hon mig...

Jag känner att det INTE gått fort. Inte om man jämför med andra som fått BB från landet under förra året och i år... Jag gjorde en liten "egen statistik" i våras och då var snitttiden på väntan på de kända BB som fanns ca 3,5 månader... Då har vi väntat skitlänge...
Med den tankt det kom barn från vårt barnhem i våras så var "leveranstiden" en unge var 2,5:e vecka :-D

Men inte i vårt fall - men som mamma sa...
-ni ville ju så gärna åka där i maj, juni - men det kunde ni ju inte, lillo var ju inte född då...

Och visst är det så - jag har hört talas om det och förstått det på så många - att all väntan är värd det - för när det blir barn - då blir det en perfekt unge! Vår perfekta unge!

Antalet läsare under veckan har ökat lavinartat. Jag har för mig att min räknare stod på 13285 som i tisdags ondsdags nåt...

I skrivande stund 15577 st besökare sen 1/7... Kul!

Inatt är jag visst helt sömnlös. Maken snarkar högljutt intill men jag kan inte komma till ro. Om några timmar börjar jobbet! Ska man stiga upp eller ligga kvar?

Jag minns att A skrev att hon hade svårt att sova efter deras BB. Och fler verkar vittna om att tankar och rastlöshet gör sig påmind om natten.

Jag har nu två nätter på rad vaknat och inte kunnat somna om. Inatt var jag uppe och skrev en egen packlista med hjälp av en lista vi fick på 'hämta-barn-kursen' och packlistan på vårt forum.

Listorna är ju skapade av erfarna adoptivföräldrar och ger en grund för vad man bör ha med sig för att klara ett antal veckor i ett främmande land.
Dessutom har jag fått fina förstahandstips av både S och A som är i landet nu! Tack tack!
Både dessa tjejer var vakna när jag var vaken inatt och jag fick mig ne pratstund med S och dina mail av A!

Igår köptes det barnkläder - ännu mer än vi redan hade - fast i rätt storlek den här gången! Vi satsar på strl 74 så han har lite att växa i .-D

Det känns som att det är tusen saker som ska fixas men å andra sidan får vi inget resebesked innan våra papper är inne och de tar någon dag "extra" - de papper som skulle kommit på posten igår hittade inte i brevlådan som vi hoppats igår - men jag får ta en stund på måndag och gå hem och kolla brevlådan.

Idag har vi fått en jättefin blosterbukett av UMS och hennes familj - den var sagolikt vacker och hade en minibukett brevid med 3 små rosor som jag förstod symboliserade en familj på tre!

Just nu är jag trött - jag har njutit en middag med goda vänner efter ett "dagsverke" och jag är nöjd med min insats...

Maken är fortfarande inte helt frisk så det går långsamt framåt. Skönt med helt ledig helg!
Imorgon har vi städdag med vår BRF och det kanske blir planering för var sandlådan ska stå och jag ska skälla på rökaren i huset att faktiskt se till att plocka upp sina fimpar ordentligt hädanefter - snart kommer ju vår son tulta omkring här och smaska i sig allt som är lagomt att stoppa i munnen.

Det har fortfarande inte helt landat - lugn och nöjd är känslan. Jag kommer ju behöva bära ner en flyttkartong med böcker. Leksakerna är
nog bra om de får var kvar så kusinen och kompisarna har något att sysselsätta sig med när de kommer på besök sen...

Nu ska jag försöka skriva ner en liten lista med vad vi behöver köpa...

Klockan närmar sig 12 och jag måste få det ur systemet. Det där som gnager på mig och gör mig varm av ilska inombords. Vem är jag arg på? Varför känner jag mig sårad och ledsen? Vad är föremålet för all denna ilska och sorg återigen. Jag måste sätta fingret på vad det är som äter på mig inifrån. Var kom dessa bubblande tankar ifrån?

När vi började planera för barn var det inte många i bekantskapskretsen som hade barn. Jag hade alltid trott att jag skulle vara bland de första som fick barn - även då jag inte hade en partner precis då. Men jag hörde ju till de äldre i gänget och såg det som helt självklart att jag skulle få barn innan de som är 7-8 år yngre...

Det blev inte så. Dels för att jag inte hade någon man att få barn med och när jag väl hittade den mannen så kunde vi inte få gemensamma barn.
Mina vänner som levde i relationer fick barn - så gott som allihopa. Inte så planerat men det hände.

Den första omgången kom när vi fortfarande var ovetandes om att det inte skulle bli biologiska barn. Det var en jävligt tuff period och jag kände mig så jävla ensam. Ingen annan kunde förstå varför jag drog mig undan och undvek att umgås med de stora magarna och varför jag inte deltog i de lyckliga samtalen om födslar och bebiskläder och ojjanden över svullenhet och kramper osv.
Jag var ensam med min sorg och mina rädslor.

När vi började släppa på våra hemligheter var dessa barn helt nya och det var en fröjd att magarna var borta och det var små söta bebisar med egna personligheter och egna viljor istället för alla dessa magar.
Det blev lite lättare att andas. Dels för att vår hemlighet var ute och dels för att det var individer istället för tillstånd omkring mig.

Under en lång period levde vi i limbo. Vi väntade med vårt sista IVF och under tiden gjorde vi allt vad vi kunde för att få till så bra chanser för just vårt sista IVF. Vi gjorde också det vi kunde för att acceptera att det kanske inte skulle bli biologiska barn. Iom att vi var helt öppna med våra problem fanns det några i vår närhet som också hade svårigheter - dem förskte jag hjälpa så gott jag kunde så de inte skulle känna samma utsatthet och ensamhet som jag känt. Det är den värsta känslan i allt det här. Att vara ensam.

Efter vårt bröllop gjorde vi vår sista IVF. Vi förväntade oss inga stordåd - men en liten liten chans bara?!
Men det gick inte. Besvikelsen var inte ens stor. Alla känslor var redan kända. Allt hade redan hänt. Allt var redan upplevt och vi var bara tysta och tomma. Stumma.

Emsamma.

Kort efter det träffade vi vår hemutredare och satte fart med adoptionen. Vi kände oss fortfarande ganska ensamma i allt det här. Vi hade mycket att ta in som var nytt och många nya motstånd och problem att möta. Jag bloggade flitigt om allt det nya och tja, plötsligt fick jag lite nya bekantskaper som var i samma sits eller hade vart. Tack Kvarnlyckan och tack Sara som troget följt mig så länge, som funnits där som stöd under hela den här tiden egentligen! Utan ert stöd hade det vart så mycket tyngre - så mycket mer ensamt.

Så kom nästa kull med barn... de första barnen fick syskon och plötsligt var det magar överallt igen. Mina största fiender - denna ständiga påminnelse om vad jag inte kan. Inte får uppleva, inte var med om...
Jag talade mig själv tillrätta. Det är inte norm att inte kunna få barn. De som kan få barn kommer fortsätta få barn. Det är inte mycket jag kan göra åt det. Acceptera. Du är gansaka ensam om det här att inte kunna. Att bilda familj på ett annat sätt.

Så träffade jag på några andra "blivande mammor" som ska adoptera! Från samma land dessutom! Fantastiskt, vad roligt att dela samma vardag, samma längtan, samma våndor. Att ha samma bakgrund på något vis. Inte behöva förklara hur det känns och hur man tänker...
Det var en skön känsla att inte vara ensam.

Men en efter en har de nu fått sina barn. Någon har fått vänta oskäligt länge på att få just sin son. Någon har fått vänta oskäligt länge på att få komma hem. Nån väntar fortfarande - men har ett barn sen innan.
Dessa tjejer, mammor, har nu en egen gemenskap - de är helt nya i sina roller, de lär av varandra och bildar egna nätverk. 

Det är ingen idé att jämföra sig - men ändå gör man det. Ofrånkomligt sneglar man på den intill och tycker sig känna orättvisa inför vad som händer där.

Vem säger att detta barn ska skänka mig tillbaka min lycka? Vem säger att allt ska lagas som av ett trollslag? Vad säger att jag blir delaktig bara för att jag plötsligt inte längre är fysiskt ensam?

Jag påstår inte att barnet är nyckeln till lyckan - jag ÄR lycklig - i mig själv, med min man, med vår relation - men just nu känns livet ensamt trots att vi är två. Jag säger inte att allt ska lagas men det underlättar nog att äntligen få känna de där moderskänslorna jag är skapt att känna. Att få delaktigheten jag så länge eftersträvat. Att inte längre vakna, leva, somna ensam - trots att man är två.

Återigen gör den där ensamheten sig påmind. Jag vet att det inte finns mycket vi kan göra mer än att fortsätta vänta.

Jag kunde inte bara somna med alla dessa tankar i huvudet. Jag vill försöka sätta fingret på vad det är som gör så ont inne i mig.
Jag är ju inte ens intresserad av att ha biologiska barn längre - varför blir jag ledsen när en vän/bekant blir gravid?
Kanske för att de vet när deras barn är här? Kanske för att de vet hur vägen till deras barn ser ut? Kanske för att de är normen och jag inte är det? Kanske för att de lyckas få det de vill ha när de vill ha det?

Kanske för att människor vi känner gemensamt kommer bli glada och lyckliga för deras skull och jag står och skäms för min avundsjuka i nåt gammalt hörn.

Vidriga jobbiga tankar som mal i skallen. Det känns riktigt fult att känna avundsjuka - när vi är så här nära - när vi kanske blir uppringda snart och får höra de gädjande orden att det finns ett barn till oss.

Men det kan ju också tänkas att vi fortfarande väntar när deras nya bebis pluppar ut nån gång i maj. Det känns absolut som att vi inte nått i mål när blivande tvillingmamman ska åka in på förlossningen. Någon av mina andra vänner kommer säkerligen ha fått barn innan dess...

Ensam sitter jag och begrundar alla tankar, alla känslor och tänker att det är helt okej att de finns. De här jobbiga dumma tankarna. Det är inget jag är stolt över men det är okej att de får finnas. De får leva sina liv de med. Tankarna. Men de får faktiskt aldrig komma emellan mig och de som är mina riktigt vänner.
De får heller inte få för hårt fäste i mig för då blir jag bitter och grinig.

Nu har jag låtit dem få luft under sina vingar och nu får de flyta sin kos så jag kan komma i säng och få ro...

Imorgon kanske känns mindre ensam.

Bilden är som vanligt snodd 

Nu är hon visst gravid igen...
Det var precis just då som det tog verkar det som...

Man får ju vara glad att embryot har en "gulesäck" att ta sin näring ifrån innan moderkakan bildas...

Näe, jag är inte bitter, jag är inte avundsjuk, jag är inte alls trött på allt som har med graviditeter och barn att göra...

Shinyhappypeople!

 
Bilden är snodd och den symboliserar mitt skitliv!