Som nykär är man ju inte så lite på - helst skulle man bara tumla runt i sänghalmen och gosa med sin parnet dygnet runt...

Vi valde att skydda oss mot det där - som ju faktiskt kunde hända.
Vi hade dock snabbt talat om barn, vi ville båda ha barn. Men kanske inte det första som hände mellan oss.

Allt gick fort ändå. Och bakom oss hade vi långa relationer. Vi var klara med att vi hade hittat rätt - vi ville sätta bo och eftersom vi var båda över 30 ville vi inte vänta för länge med barn. Vi väntade 6 månader.

Jag umgick med en tjej som också försökte bli med barn och vi pratade jättemycket om att få barn. Hon lyckades relativt snabbt och då pratade vi om hennes graviditet istället.

När det dröjde för oss började jag ju snabbt leta "möjligheter" - vi provade hemma alla möjliga och omöjliga saker. Zink, folsyra, hostmedicin, kuddar under rumpan, varannandagssex, vartredjedagssex, ägglossningstester och allt allt. Det hände ingenting. 

Jag anslöt mig ganska tidigt till Familjeliv och började hänga där och ta del av alla möjliga trådar om allt mellan himmel och jord...

Vi ljög på Kvinnokliniken och fick en utredning redan 7 månader efter vi börjat försöka - resultat - makens simmare var kassa - gå direkt vidare till ICSI utan att passera gå.
Här och nu uppenbarades det stora bekymret - det här skulle inte bli så lätt. Skulden satte in - maken hade ju anat att han inte kunde göra någon gravid och hans bägare rann över med panikångest och ständigt oro och kroppsliga symptom. Det blev en skitjobbig period för oss båda. Han var ständigt trött, ledsen, orsäker, orolig, kände och klämde och var övertygad om att han var sjuk på mer än ett sätt.

Jag kände mig kall och behärskad - lugn och nästan avståndstagande. Någon måste ju behålla huvudet i allt det här. Någon måste ju kunna ta in alla fakta kring IVF, leta eftermöjligheter, läsa på... Tur att han bara ska ge ett bidrag i en burk - tänk om det här hade drabbat mig som ska medicinera, ta sprutor, spraya, plockas på ägg och tja, nej, skönt att jag kan behålla lugnet även om jag var ledsen och orolig jag med.

Vi drog oss undan människor helt naturligt. Maken var trött och orlig, vi orkade inte med människors frågande och antaganden. Vi slickade dessa sår i vår grotta.
När sen vårt första IVF blev en sån katastrof och det visade sig att det var något knas även med mig - då bröt den stora skulden och skammen ut hos mig. Hade jag misskött min kropp så att den inte fungerar? Jag har ätit p-piller så länge, jag har rökt länge och jag har festat rätt mycket under en tid. Jag har involverat mig med fel männsikor, jag har försökt vara alla till lags, jag har brukat våld på mig själv. Var det min radonlägenhet som orksakat detta, för att jag bär min mobil och trådlös telefon på jobbet i fickan hela tiden? Är detta resultatet. Är det jag själv som dragit denna olycka över oss???
Skulden gnagde på mig...

Precis samtidigt börjar mina vänner bli gravida och får barn på barn...
Skammen över att inte kunna gör det olidligt att umgås, att inte kunna bli glad utan bara känna den röda kvävande känslan av avund stiga inom mig. Att med tårar i ögonen gratulera till ännu ett barn på telefon eller SMS. Att vet att jag förmodligen A L D R I G får ringa dem och "säga att vi väntar barn"...

Att skulden höll mig tillbaka och att jag inte haft så bra relation till min familj gjorde att jag drog lääänge på att berätta för dem om vår belägenhet. Det hade ju vart så himla mycket roligare att få säga att vi väntade barn än att behöva berätta att vi har försökt men misslyckats - nu vet vi inte vad vi ska göra...

Min vän Kvarnlyckan slår huvuet det på spiken här - jag citerar henne för hon skriver det så bra...

Och i allt skulden över att inte orka vara en bra vän, inte orka möta andras barn, glädjas åt andras graviditeter, inte vilja prata om andras föräldraskap, undvika sammanhang, inte orka, inte klara, inte vilja. Känslor av skam och skuld över att inte klara att möta det, leva i verkligheten, göra det förväntade, inte kunna möta andras självklara liv.

Och sedan skuldkänslor, ångest, inför adoptionsprocessen. Kommer vi duga, startade vi tidigt nog, är vi bra nog, bra ekonomi, väger tillräckligt lite, gifte oss tillräckligt snabbt. Vi borde spara pengar, inte unna oss resan. Vi borde gjort iordning papprena snabbare, bättre, trevligare, för fula fotografier, för tråkiga personliga brev. Skuld över att inte vara 150 % utan bara normal procentig.

Bästa R sa nu häromsistens att "jag frågar inte längre om folk väntar barn" som om det vore något som underlättar för oss. Det handlar ju inte om att inte tala om barnlöshet - för just det har vi gjort allihop vi som drabbats av det. Det handlar om att tala om barnlösheten med öppenhet, att visa förståelse för att det är ömtåligt med allt som har med barn att göra. Att skapa klimat där det går att samtala om det men på våra villkor.

Det är nästintill omöjligt att förstå vad den här gör med en människa - men jag tycker att Kvarnlyckan beskriver det så bra. Vi ska ha svar på allt, tänkt igenom allt, vara lyckosamma på alla plan (förutom barn), gifta, rika, välartade, ostraffade, friska, smarta, välavlönade och framgångsrika, smala och sunda utan tatueringar eller trasiga familjer, helst av allt goda kristna som regelbundet går i kyrkan. Vi ska umgås flitigt med barnfamiljer och gärna ha ett par färdigmöblerade barnrum ståendes över här hemma. Ett par bilar, båtar och fritidsintressen eller landställe gör väl inte det hela sämre kan jag tänka...

Min kommentar till det hela - man undrar hur folk tänker när de slänger ur sig ett "kul att ni ska adoptera" när man berättar hur man väntar barn...

"Kul" tänker jag... jag vet inte det, men det är helt enkelt livsnödvändigt för mig att gå igenom allt det här - för att jag ska känna mig hel, som person, som kvinna, som människa och för att jag och min man vill känna oss som en familj... 

Det som Kvarnlycka belyser som jag faktiskt inte ens tänkt över - är hur vi går vidare - vi som kan det - våra sorger blandas med barnets bakgrund. Ibland är det ju väldigt svåra omständigheter som gör att barnet lämnas till adoption. Hur tar vi vara på våra upplevelser och förvaltar dem på bästa sätt?

Jag kan tänka idag att jag är glad att läsa så mycket fina bloggar som handlar om familjer som adopterat. Jag ser en genuin glädje hos dem. Jag läser mig till att de känner sig hela och mår förhållande vis väl - både föräldrar och barn. Deras småttingars liv och leverne speglar sina bakgrunder med nattskräck, språk som faller bort, lekar som leks och tandborsning som inte längre byts mot kakor...

Vi får ju aldrig glömma vår kamp för att nå "familjelyckan" och vi får aldrig glömma barnets bagage...

Jag har lite svårt att få uppslag till tänkvärdheter och klokma...
jag behöver lite hjälp...

Hos Annika såg jag något kul som tydligen 'florerar' i bloggvärlden...
 
Ni bestämmer rubriken på mitt inlägg och jag skriver! Vad säger ni?

Vad vill ni läsa om här? Framtid, nutid, dåtid - vad är du nyfiken på men för lat för att leta efter? Skriv en rubrik (eller flera) i kommentarsfältet så får jag författa ihop en text till den.
Glöm inte länka till din blogg om du vill ha feedback!

Flera exempel finns i Annikas inlägg... kom igeeeen!

Googlade bloggtorka men fick upp de här bedårande kaninerna...

Första helgen i juli avklarad. Tiden går väldigt fort trots att den segar sig fram i adoptionssammanhanden. En tredjedel av sommaren har passerat och två tredjedelar är kvar.

Helgen har bjudit på rabarberpaj med knäcktäcke, massor med kaffe, sjalstickning, tvättstugan, gallring i morotslandet, besök av syster och hennes pojkvän, grillning, bartömning (har druckit upp en bag-in-box mned rött vin - minns INTE när det hände senast!!!) cykelutflykt och kokning av rabarbersaft för första gången.

Grannen frågade igår om vi kunde ta hand om post och slänga lite vatten på blommorna när han sticker på semester i 3 veckor. Skulle vi få BB så hinner vi ändå sköta om allt tills han är tillbaka. Det är helt okej för vi får också låna hans lilla gulliga sportbil med cab och den ska susas omkring i flitigt tänkte jag!

Jag får vara lite observant med bloggen nu en period eftersom min nyfikna men samtidigt helt privata kollega är här lite mer nu.
Honvalde för några år sen att ta sig friheten att läsa mina mest innersta privata tankar då jag mådde som sämst och hon blev gravid.

Jag lovade mig själv där och då att aldrig dela något mer med henne - men eftersom hon är den enda kvinnan jag jobbar med så hade det blev helt ohållbart OM vi inte skulle prata alls. Så jag är som jag är och hon är som hon är...

Nu måste jag jobba...

    

-Heeej min bästa kompis!

Så brukar det låta när man hör av sig till nån som man behöver en tjänst av som man kanske inte har så där jättetät kontakt med...

Men ibland har vi ju alla sånna där saker som vi verkligen behöver hjälp med (eller få rabatt av) som kan nåt som eller känner nån som kan nåt eller tja, nåt man behöver som man inte har...

Uttrycket är myntat av just en sån där person som då och då dyker in i mitt liv och behöver lite av det jag har... mänligen rabatt! :-D (inte blommor alltså)

Personen ifråga har gjort sig förtjänt av rabatt många gånger om genom de tidigare åren vi kände varandra. Han var nämligen ihop med A för väldans massa år sen. Han är extremt duktig på att hitta saker (alla möjliga ting!) och han kan musik, datorer, teknik över lag, hur man tar sig bäst från A till B. Han är dessutom generös och väldans snäll och omtänksam.

Men eftersom det är A's X så var ju inte hon superroad av att han och jag käkade lunch då och då när de gjorde slut -99...
Jag åt också lunch med hans bästa kompis - och det var inte heller helt poppis - men jag ska ärligt säga att vi A L D R I G talade om A på de där luncherna...

Förra året - minns inte NÄR åt jag faktiskt lunch igen med båda de här killarna. Det var trevligt...

Båda är stadgade, gifta familjefäder och har villor och radhus och sommarhus och allt möjligt vuxet. (Jag är ju fortfarande en barnlös 'lolla' som inte vuxit upp mer än att jag bor i en liten lägenhet med bullerbymys)

På den senaste lunchen sa vi alla tre att vi väntar på den dagen då någon ska komma på oss - avslöja att vi är helt fel person på helt fel plats. Avslöja att vi egentligen inte kan det vi är anställda för att göra. I mitt fall stämmer det nog rätt bra - men två extremt välbetalda ingenjörer på stooora företag kan väl inte tänka och känna så?

Well. Idag har jag fått besök av just den här snälla välmenande killen och jag känner att jag faktiskt saknar en manlig vän. Inget fel på min kärlek och bästa bästa vän - maken - nej, men jag kan sakna en kille att babbla med. En som kan förklara hur livet funkar... för lilla mig som inte vet...

Förr om åren hade jag mängder med killkompisar. Men idag vet jag inte vad jag ska säga till dem om jag träffar dem.
Just nu snurrar allt i skallen fort fort fort. Han verkade väldigt glad för att vi snart snart snart ska få veta VEM vi ska bli föräldrar till iaf. Han undrade om jag tänkte tala om det för honom - sen när jag vet!

och det är klart jag tänker göra...

Just nu kollar jag vad klockan är i landet och inser att dagen där är inte över än.
Maken sa att det kändes som en speciell dag idag på något sätt. Han hade en slags nervositet i kroppen... Vi får se om det är en känsla som är rätt.

Det är mycket tankar som trängs i skallen - samtidigt känns det som det var länge sen jag skrev något vettigt - om mig.

Igår kommenterade maken att det var länge sen jag pratade med min pappa.

-jo, sa jag, det var det... jag tänkte också på det häromdagen.
Det är över 1 år sen jag fick ny information om min pappas liv och leverne som gjorde mig hemskt arg, ledsen, besviken och trött...
Jag ville helst pratat igenom det hela med honom men som så många andra saker lägger man det i stället längst in i en mörk säck och hoppas att det inte ska tränga sig på i nåt dumt läge...

Förr om åren brukade jag vara den som initierade kontakt. Jag ringde, SMSa, styrde upp besök och bjöd in... oss till dem, dem till oss och så vidare...
Men sen i mars förra året har jag inte bjudit till alls. Jo hela den familjen var på pappas födelesdagsmiddag i april. Sen dess har pappa ringt en gång för att han behövde handla på mitt jobb. DÅ var jag på möhippa och det är ju rätt många veckor sen.

Min pappas sambo och hans barn (mina småbröder) varken pratar jag med eller träffar således...
Jag tänkte att pappa kanske skulle undra varför vi inte längre har samma kontakt. Men det har han inte gjort...
Och för min del så går livet runt ändå... 

Familjerelationerna hos mig går i vågor. Nu finns det något vi gemensamt väntar på. Min mamma väntar på att få bli mormor. Brorsan och syrrorna på att bli farbror och mostrar. Brorsdottern väntar på en kusin...

Men pappa vet jag inte. Han har verkat måttligt intresserad av vår adoption från början. Hela familjen tillsammans har inte setts sen i julas och tja, det känns som om det inte väntas där på samma sätt.

När vi väl får BB får jag väl ringa och berätta att han ska bli morfar - men jag förväntar mig inte någon helomvändning och jag tänker INTE återuppta mitt "vårdande" av vår relation. OM han är intresserad av att finnas i mitt liv så får han faktiskt intressera sig och ta sin del av ansvaret. Det är inte min uppgift att sköta det för oss båda... Hur mycket jag än gjort det tidigare så har han faktiskt halva ansvaret... 

Som med så många andra relationer. Ibland kan jag tänka att jag kanske inte har några vänner heller eftersom det är så sällan jag träffar dem eller hör av dem...

Det känns som om jag ofta är den som driver saker framåt och bjuder in till saker. Men halva ansvaret att vår relation finns är ändå deras... Men vänjer man sig vid att det alltid är någon som sköter om det där åt en så blir man bekväm och tappar bort sin egen del i det tror jag...

Det är negativa dagen på Facebook idag och det kanske var det som inspirerade mig till detta deppiga negativa inlägg... Skönt ändå att lufta lite tankar här...

Ha en fin fredag alla fina!

Igår och idag har jag ägnat tid (ja, arbetstid!) åt att läsa om två docksöta tjejer från vårt barnhem - Laura och Tatiana! Jag har småfnissat, gapskrattat och läst högt för maken - igår kväll kunde jag inte sluta läsa så det blev sent i säng och guuuu va trött jag var när klockan ringde i morse...

Nu längtar jag efter att få ett äldre barn - som jag kan pyssla och baka och rita med. De verkar ha så himla kul de där två tjejerna och deras famil! Tack så mycket för att jag får ta del av er resa och er vardag! (nu vet jag ju inte om deras mamma läser hos mig men jag tackar ändå!)

Gårdagen bjöd på lite loppisbesök - det bästa köpet var en alfabetsspel med Maja som enligt den hemsidan kostar 385:-
Jag gav en 10:a och tyckte det var lagom!

 
Jag hittade också ett spel typ "löjliga familjen" med djurungar i olika kategorier. Spelet var från 60-/70-talet så bilderna och djuren var lite 'annorlunda' men det går säkerligen att leka med framöver...

Jag hittade också lite fler magnetbokstäver. Dessa var små bokstäver och de lite mer ovanliga "ü" och "ñ" som kan komma till användning :-D

Efter jobbet träffade jag upp maken - och intog några glas vin/öl på en uteservering i Haga. Mys på hög nivå!

Där träffade jag också på ett par vars bröllop jag var på för 6-7 år sen... Insåg att jag inte hade så mycket att säga dem den här gången heller men men...
Det har kanske med barnalstrandet att göra. De gifte sig ungt och fick sin dotter för kanske 5 år sen... De lever ju sen länge det liv jag lika länge längtat efter. Det kan vara svårt att komma över en del sånna där påminnelser... Den 'svarta sjukan' gör hemska saker med åtminstone mig. Nu har de ju aldrig varit nära vänner till mig men det har tagit emot att träffa dem under ganska lång tid - därav min återhållsamhet...

Men snart kan vi ju vara föräldrar vi också - om de bara ville ringa från AC nån gång. Imorgon är det fredag = möte på barnhemmet igen och tja, kanske åker vår akt fram på bordet...

Vädret ska vara soligt och bra fram till lördag såg jag igår. Jag jobbar såklart och nästa vecka blir lite annorlunda för nu börjar semesterperioden... Lite annat folk, lite annat schema - men mest som vanligt...

Har jag förresten berättat vad min märkliga kollega ska göra på sin semester? Han ska ut och resa! Ensam. Till ett väldigt stort land. Och stanna 5 nätter. Han är redan mycket nervös och orlig - tänk om han missar sin anslutande flight? Tänk om han fastnar i passkontrollen och imigrations? Eller om han hamnar bakom någon annan som gör det? Tänk om han inte hittar? Tänk om...
Ja, ni fattar. Detta är S T O R T  för att inte säga det största som hänt den här killen!

Äldre kollegan ska inte ha ledigt och jag känner att han laddar inför årets "urladdning" genom att gå och muttra lite om allt möjligt. Det sjuka är ju att han laddar ur på mig. Och det sjuka är ju att han inte ska ha nån semester som gör att han samlar på sig gammal ilska och surhet som gör att det går överstyr. Jag vill ju bara "gå hem" och lämna det här panget bakom mig ett ganska långt tag.

Idag på forumet har ytterligare ett nytt par meddelat BB - från vårt barnhem. Ett syskonpar till. Så nu är det alltså 4 st BB inom ganska kort tid som presenterats. Jag testade att dra iväg ett mail till vår hanläggare men jag tror inte jag kommer få svar. Jag har en känsla av att vår handläggare tillhör den segare sorten.

Jag har vart grymt disträ den här och förra veckan. Gör fel på jobbet, glömmer saker och har sönder grejer. Igår skulle jag handla några småsaker i mataffären på vägen hem. Lägger upp varorna på bandet och ska ta upp visakortet för att betala. Var fan är kortet? Ska ställa ifrån mig min tygkasse på bandet för att kunna leta med båda händer. Då åker en liten glasskål ur påsen och ner i golvet och går i tusen bitar. Jag inser i samma sekund att jag har nog glömt mitt visakort på jobbet. Ursäktar mig ca 4000 gånger och lämnar varor, glassplitter och en kö med stora ögon och cyklar snabbt som tusan tillbaka till jobbet och mycket riktigt så ligger mitt visakort på skrivbordet. 
Tillbaka till affären och löser ut mina varor...

Samma morgon hittade jag en glass i min väska. oäten, ofryst. oerhört bortglömd. Jag hade fått en gratiskupong att hämta ut och skulle överaska maken med en glass. Jo - den som blev överaskad var nog jag... :-D

Idag är det för övrigt 5 år sen vi blev kära i varandra! Så grattis till oss...  

S & S har äntligen skrivit lite om sin lille kille på sin blogg - jag trodde jag skulle smälla av av nyfikenhet igår. De vet hur som helst redan att han var väl värd väntan eftersom de verkar ha matchat dem med det 'perfekta barnet' :-D

Nu ska jag ta tag i dagen och packa varor som ska till en annan butik.
Dagen idag kommer bli lång tror jag... imorgon är åtminstone inte märkliga kollegan här iaf - skönt det.

Sitter just och kollar på "sommarpratarna" på tv - Mustafa Can berättar om sin mamma som fött fram 14 barn. men hon har misst 7 av dem...
'Att mista ett barn är som att dö lite själv' säger han...

-Hur FAN orkar man gå vidare med sitt liv när man dött själv 7 gånger...

Jag tänker att man inte ens behöver mista ett barn för att dö lite granna...

Det räcker faktiskt med att mista förmågan att få barn.

Alla kan på något sätt relatera till att mista någon. Speciellt att mista ett barn. Det är ju ändå meningen att man ska dö före sina barn.

Men väldigt få människor kan relatera till att miste förmågan att få barn. Att det liksom aldrig blir.
Nu känner jag mig plötsligt ledsen igen. Det blir så verkligt och nära igen allt som vi gått igenom.

-tror du vi har vårt barn till nyår? frågade jag maken idag.

-det hoppas jag, svarade han.

På nyårsafton är det exakt 5 år sen vi först började försöka och vår längtan blev verklig. Jag minns att vi talade om att satsa tidigare - att våga ta steget snabbare, men vi hade ju precis träffats. Vi hade ju inte ens lärt känna varandra. Tänk så lång tid det nu gått. Tänk så väl vi känner varandra nu. Tänk vad vi upplevt och gått igenom innan vårt barn kommer till oss.

Tårarna bränner bakom ögonlocken igen. Sorgen blommar upp och jag känner mig återigen så jävla hopplöst barnlös. Återigen är jag liten och meningslös. Vi kommer fira ytterligare en midsommar utan barn och vi är det enda paret där utan barn. Numera talar vi helt öppet om det med alla som kommer vara där. Men vi har fortfarande inga nya svar. Inga nya upplysningar och inga nya besked...

Vi har sett en film idag - som inte lämnade ett enda svar. Karaktärer utan namn. En hård och sträng far, en kuvad mor som inte kan ge skydd åt sina söner. Den äldsta sonen som lite ger igen för all skit han ständigt får av sin far - på sina yngre bröder. Ett dödsfall - vem dog egentligen? En av sönerna dör, hur då? Hopp till en vuxenvärld. Vem är kvar och vilka sörjer vem? Vad hände egentligen?

Det var fullsatt i salongen. Men många gick. Filmen hade transportsträckor som inget gav något åt handlingen över huvudtaget.

Kommentaren från kvinnan jämte mig efteråt:

-det här var den sämsta film jag sett i mitt liv. Men vi satt kvar och det var verkligen en bedrift.

Det jag mest av allt kommer bära med mig var de kränkade utfallen från fadern emot sonen. Hur barnet ifrågasätter varför den vuxne har rätt att bete sig på det sätt som barnet förbjuds att göra hela tiden. Hur barnet sedan "bossar" över syskonen och plågar dem på samma sätt - för att utöva samma typ av makt som fadern gör emot barnet.

Jag känner igen detta ifrågasättande - inte från min egen barndom men från barn i min direkta närhet. Och hur jag inte vågade lägga mig i och ställa till med bråk då det förekom... Och hur jag ångrar det idag. Att jag inte stod upp för dem!