Årets kanske sista svamptur igår ska bli en svampsoppa i veckan - jag har boat så gott det går och samlat mat likt en gammal bondmora eller en ekorre. Alla trädgårdens bär har jag saftat och syltat på. Äpplemos kanske sa maken, men vi har så liten frys så det är ingen idé. Däremot så har jag bakat bullar och jag köpte nybakat tunnbröd på hembygdsföreningens försäljning igår så också brödätaren i familjen har godsaker inför hösten.

För nu är den här - hösten. Obönhörligen är mornarna och kvällarna mörkare och luften är kyligare och löven faller och far omkring. Färgerna djupnar och det kommer regna och storma mycket mer...

Vår väntan tar en ny vändning - det är bara att inse att även denna jul kommer bli en barnlös jul. Jag såg ett årsgammalt inlägg fär några veckor sen där jag såg fram emot att kanske få fira jul med vår son eller dotter 2011.

Tja, så kommer det med all sannolikhet inte bli. Just nu är det okej - men det kommer komma dagar under hösten och vintern då det inte känns okej. Då sorgen och uppgivenheten och iovissheten kommer vara en aldrig övergeånde kramp.

Jag bävar inför en vinter till här på jobbet, flera gånger har jag tänkt - "bara jag slipper inventera i år"... Det är det absolur tråkigaste sysslan på hela året...
Äldre kollegan ska ut och resa i vår och han räknar mer till datumet för 'take-of' - vi kan bara hoppas att det snart ringer i telefonen. Hur förklarar man varför allt tar sån tid? Frågorna börjar ändra karaktär nu - VARFÖR måste ni vänta så länge? Varför få ni inte höra något? Varför är det så olika från familj till familj?

Tja, om man hade svaren?
Trots alla tvivel och undringar så känner jag glädje inför fredag och den stundande helgen utomlands...

Kort vecka och ljuvligt varmt (?) land... Tre fullmatade dagar med Älsklingen! *Skönt!* Som jag längtar!

  
kanske en picnic rentutav...

Pappa ringde i fredags eftermiddag när jag syrran var i Ullared. Han frågade om jag skulle hem efter jobbet innan vi kom till dem...

-Vi har inte bestämt att vi ska komma imorgon sa jag, du skulle ringa mig för att bestämma en dag ju...

-Men jag ringer ju nu sa han...

*stöön*

Hur som helst så var resan till Ullared bra, jag hittade ett par fina fodrade vinterkängor i skinn och en helt okej vinterjacka. Sen köptes det ju en hel del annat också. Till lillo blev det bara några småsaker...

På lördagen jobbade jag först, sen åkte vi ner till pappa och vi hade faktiskt jättetrevligt där till ganska sent på kvällen. Det var skönt att det kändes bra och att det blev av - trots att pappa är seg på att ta kontakt så gjorde han faktiskt det den här gången... Fåre se hur det fortsätter...

Idag har vi sovit länge och eftersom det varit ganska skönt väder har vi passat på att fixa lite ute och jag tog en tur till svampskogen. Det ska serveras svampsoppa nån dag denna veckan är det tänkt.
Vi har gjort iordning grillen och tagit in den för säsongen. Jag har städat lite i källaren och så har jag smörjt in och impregnerat alla höst- och vintersskor och impregnerat våra vinterjackor. Även om den här veckan kommer bjuda på rätt bra väder så är det skönt att ha skor och jacka iordning inför höstkyla och mer blöta...

Tydligen är det bra väder på den ort dit vi ska resa på fredag - det kanske blir sommarvärme tillochmed...
Jag har planerat att resa med tom väska - och ha så lite kläder som möjligt med mig - jag vill shoppa!

Veckan bjuder på möte med vår BRF, spanska och kanske lunch med en kompis...
Vad har ni för planer för veckan?

Jag satt och tänkte att OM något skulle hända nu snart så kommer vår väntan varat i snart 40 veckor...

Dvs som en "vanlig graviditet" och jo, idag kom den...

Jag har haft en säljare på besök idag och vi satt och småpratade och han frågade "om vi hört nåt" (den klassiska kommentaren)
Jag sa att vi väntat 8 månader och att vi hoppas hoppas att något snart händer...

-Som en graviditet då, säger han...

Jaa, precis som en graviditet...

Vad svarar man?

För några veckor sen talade jag med min pappa - jag berättade ju äntligen att jag sen länge lessnat på att vara den enda som överhuvudtaget jobbar på vår relation. Han hade en del bortförklarande åsikter och han sa att han skulle ringa mig.

Det gjorde han inte.

I helgen träffade jag pappa igen - vi har alltså inte pratat alls sedan senast. Vid hemgång kramades vi och pappa sa igen att han ville att vi skulle komma ner på middag.
-Ring och berätta när du vill att vi ska komma sa jag. Vi har inget speciellt för oss i helgen sa jag.
-Jag ringer, sa han...

Imorgon är det fredag igen och ja, nä, han har fortfarande inte ringt...

Det gör mig lite ledsen, men samtidigt är det återigen hans svek som gör mig mest illa.

Min pappa har en dotter. Den dottern har sedan 10-årsåldern splitrad familj och tagit på sig ansvaret att värna om sin familj, både försökt att hålla ihop dem och hålla dem ifrån sig.

För något år sen kom det fram fakta från dåtiden som gjorde mig asförbannad. Det gjorde mig fantastiskt trött över att jag lagt så mycket energi på att behålla relationen till min pappa för han har verkligen inte ansträngt sig alls.

Han gör det uppenbarligen inte nu heller. Det är ju en jättestor omställning från att ens dotter ringer och ber att få hälsa på eller bjuder hem sin pappa med jämna mellanrum - till att inte ringa alls.

Men jag hoppas ju att han ska längta efter mig och förstå och vilja ta sin del av ansvaret för att vi ska fortsätta ha en relation.

Det är lite tungt att tänka att han kanske inte vill. Å andra sidan har han sagt det till mig förut - att han funderat på att bryta med oss, sina barn.
Så det är kanske så dags nu då? Det kanske är enklare än att vara tvungen att ändra på sig?

Å andra sidan satt jag och läste igenom en brevväxling jag haft med min bror för många år sen. Orsaken bakom att vi jämt var i luven på varandra, det uppenbara i att vi båda funderade mycket kring vår relation och resultatet av att vi bestämde oss för att ändra på hur vi var mot varandra och varandras familjer.
Det känns fortfarande i magen när jag träffar dem, brorsan och hans familj. Men det känns gott i magen istället för att vara en kall hård klump där...
:-D

Jag vet ju att förändring kan ske - om man vill det. Men båda måste vilja för att det ska funka.
Jag vet att lillo har en familj som väntar hennom. En farmor, en farfar, en hel del fastrar, några morbröder, en mormor och hennes man. Jag hoppas verkligen att lillos morfar och hans sambo gärna vill finnas där i hennoms liv också!

_______________________________________

Jag har sedan i förmiddags lyssnat på radioprogrammet som den stormiga diskussionen om adoption och föräldraskap, kärlek och biologi handlat om.

Jag måste nog ändå tycka att det sas en hel del vettiga saker där. Däremot har jag svårt att tänka att man adopterar av ideologiska skäl när det ändå bottnar i egosim... :-D
Som jag skrev som svar på en kommentar - man får skifta fokus från VÅRT barn till vårt BARN när man tänker adoption...

_______________________________________ 

Om en vecka packar vi väskan och sover gott en sista natt för att sticka till vår lilla getaway i Europa. Det ska bli så fint! Jag längtar så!

Hej!
Hoppas allt är bra med dig och 'maken', vad länge sedan vi sågs.
Jag läste krönikan som du länkade till idag, vad bra den var. Fick mig att känna mig dum för att jag aldrig hört av mig till dig sedan jag fick höra av 'maken' hur kämpigt ni har haft det. För till skillnad från Jenny Ö har jag inte glömt hur tungt det var att inte få bli gravid när precis varenda människa runt om en gick med tjock mage (kändes det som).
Jag kan fortfarande känna den hemska känslan av rädsla och utsatthet när jag tänker tillbaka på den tiden.
Nu när vårt barn finns är jag noga med att berätta (om det kommer på tal) att det var tufft tufft tufft innan vi fick barnet till oss. Jag vill berätta just för att när det var som jobbigast med missfall och diagnoser hit och dit kändes det som om ingen förstod, ingen jag kände gick i genom något liknande. Så vill jag inte att andra ska behöva känna.
Därför tycker jag att du och 'maken' är så himla bra och starka som berättar om vad ni går igenom. Jag vet ju inte var ni står i processen nu, men jag hoppas att ni inte har långt kvar till det barn som ni ska få!
Och så vill jag bara säga, sent om sider, jag vet, att jag gärna vill prata med dig om allt det här om du känner för det någon gång.
Ta hand om dig och din fina man!
Många kramar,
"en vän"

Så glad jag blev att få detta brev!
Jag har inte träffat henne eller pratat med henne sen någon vecka efter vårt bröllop. Hon ställde in och skickade sin man ensam - hon var sjuk - fick jag höra. Veckan efter fick jag besked om att hon vart hemma och mått tjyvens av att vara gravid.
Där och då var det en kniv i min rygg... När vi kämpade med att ställa om till adoption, fast vi ändå hoppades inför vårt sista IVF och allt var sårigt och jobbigt - så skulle jag föreställa glad inför hennes kommande barn...
Jag visste ju inte då att de haft upprepade missfall och att de till slut fick en liten bebis... mot de odds som de stod inför och alla de jobbiga känslor som fanns där för dem...

Som hon skriver - det är ju alltför sårigt och jobbigt att tala om - så högst privat och det känns som att INGEN förstår... Kanske är det just därför man inte vågar prata om det... För att man är så van vid att höra hur man ska slappna av, ligga oftare, mer sällan, stå på huvud, tänka på annat... Ja, ni har alla hört de där välmenande råden som aldrig leder någonstans och som heller inte tröstar utan bara förringar det problem man har. Och kommer fortsätta ha...

Jag tänker igen på kommentaren från en nära nära vän om att hon

a l d r i g 

mer tar ställer frågan om någon är gravid eller varför de inte "skaffar" fler barn... AV hänsyn till att någon kan må dåligt över att inte kunna få barn.
Men vi behöver ju inte fler människor omkring oss som tystar ner det här - tvärtom måste det tas upp för att människor ska våga tala om det mest tabubelagda...
Jag har ju talat rätt öppet om det här med många - just för att jag vet hur det känns att vara helt ensam i världen om en känsla. Att vara missförstådd, ha svarta arga ledsna känslor och snava in på förbjudna tankar om andras barn... andras lycka...

Men vem säger att de som får barn har det lätt att nå dit? Vem säger att du är helt ensam om dina tankar och känslor? Det är ändå därför jag skriver en öppen blogg - för att skänka tröst till dem som söker den. Till dem som inte har någon att tala med om sin ångest och sina skamliga tankar... Till dem som kämpar och hoppas...

Det går att leva igenom det. Det kommer lätta. Det kommer bli bra.

Under någon månads tid här har jag fått många bud om graviditeter och det triggar mina känslor från då igen. Eftersom det känns som att vi kommer få vänta länge till så blir det en slags jobbig känsla - även om jag idag vet att det inte längre handlar OM det blir barn, utan NÄR...

PS, om någon är intresserad av vilken artikel det handlar om i min väns brev får de gärna lämna en kommentar och en blogg-/mailadress så kan jag skicka länken...

Vaknade till det otäcka ljudet av ösregn - nu igen?! Jag är så jäkla trött på det här regnet nu...

Igår drog spanskan igång för terminen och jag har inte ens tittat i mina papper sen innan sommaren - men det gick bra. Vi körde lite repetition och jodå, det sitter faktiskt rätt bra. Siffror är jag dålig på. Men hur ofta säger man 1.478.683 med ord?

Hur som helst var det riktigt kul att sitta i skolbänken igen. Vi pratade också om att ta upp våra "symöten" igen... Jag känner många som gillar att pyssla och det är ett trevligt sätt att ses och prata om värdsliga ting och dricka stora baljor med thé!

Mitt projekt att börja träslöjda fick stryka på foten då jag insåg att jag inte skulle hinna i tid mina sena veckor och när det inte var enkurs utan mer en hoper pensionärer som täljde smörknivar kändes det liksom inte lika spännande längre...

Ett annat projekt är att introducera en ny maträtt varje vecka och igår bidrog maken till denna veckans matsedel med kyckling med ädelost och päron - gott men kunde kanske gjorts lite piffigare på något sätt...
Inget jag sparar inför nästa matsedel. Däremot min fisksoppa med saffran som jag gjorde i måndags - ohlala!!! :-D
Jag kommer äta den för tredje dagen på raken idag till lunch...

Tja, det är ungefär så här mitt liv ser ut nu... försöker hålla tankarna borta från BB-väntan... Jag har liksom tappat gnistan lite - orkar inte engagera mig i annat än att orka med vardagen just nu...

Vad har du gjort för att få upp geisten igen när det känns tungt?
Alltså - gå i skogen går ju inte när det regnar 24seven...

För varje vecka som går inser man ju att "vi har aldrig varit så nära som nu" - men vårt barn låter vänta på sig...

Det känns som att livet i landet är både upp och ner - några som börjar längta hem alldeles våldsamt är S och S som fick sin son för 2 månader sen men som fortfarande väntar i landet på att deras ärende ska upp i domstolen. Deras domare proriterar helt andra ärenden och de gör sig beredda på att stanna ett tag till.

Andra familjer får i rekordfart åka hem efter en superkort handläggningstid - de hann få sina barn, tillbringa nån vecka i Karibien, få sentencia och åka hem på ca 4-5 veckor...

A & J har fått resebesked och åker till sin lilla tösabit på lördag och de ska få träffas på måndag! Fantastiskt härligt! De kommer ha ett gott stöd av just S & S som är där nu... 

Det känns avlägset - att vi skulle få besked - vi är så vana vid att inget händer så hälften kunde vara nog. Våren var spännande och den första jag känner åkte över till landet och fick sin tjej - O... Så spännande att följa deras resa. Vi 'hoppades' att inget skulle hända innan makens marathon i maj och det gick bra. Vidare kom sommaren och jag stålsatte mig för att det skulle bli en lång sommar - utan ett enda besked. Hoppet fanns ju där men samtidigt var jag ändå inställd på att vi skulle få vänta.
Tills efter sommaren - men nu är hösten här på fullt allvar och det var kolmörkt när jag tog mig till jobbet imorse... 8 månader har vår väntan varat och nej, det är inte onormalt länge. Men ibland känns det så hopplöst länge. Och hopplöst att inte ha ett datum att förhålla sig till...

Vi såg S & S ta avsked av Sverige och nu gör A & J det också - det är jag och andra S kvar av den ursprungliga "mamma-gruppen" som inte fått några besked ännu... För något är i görningen för en viss person - så mycket har jag förstått av små antydningar på FB.

Just den här veckan ska jag samla på mig lite namn och adresser på saker och ställen att besöka i vår europeiska huvudstad - den resan kommer närmare iaf!
På fredag har jag också rolig utflykt - Ullared med min syster! Vi behöver återigen fylla förråden med nyttoprylar och det kommer bli fint!

Spanskan ska återuppdat och det är dags att damma av alla anteckningar ikväll och försöka plugga in siffror och färger osv igen...

Brev ska skrivas till vårt fadderbarn också - dags att återigen skicka ett paket till dem!

Nu ska jag starta upp i butiken...

I många fall får jag reda på saker för att jag anar dem. Informationen når mig till slut men jag har luskat och snokat lite och jo jag visste innan du sa något.

Jag är också sådan så jag tror att det jag har på mina axlar är för tungt för dig att bära. Jag ska inte lägga mina problem på ditt samvete. Jag bara ältar och tjatar om samma samma...

Jag låter dig få lite space - ta kontakt när du vill ses och höras. Jag är inte så på som jag skulle vilja vara. Då och då väntar jag förgäves på ett svar från dig... När det gått för lång tid så skickar jag återigen ett litet meddelande om att vi borde ses eller höras...

Vi har ju trevligt ihop - vi har ett flow, snacket flyter, det märks inte ens att vi vart ifrån varandra. Vi har olika intressen, vi umgås med olika männissor, vi bor på olika håll men det funkar ändå.

Ibland går vi ut och gör något vettigt, men oftast blir det för kort tid... Några minuter kvalitet - och det dröjer länge länge till nästa gång...

Jag saknar dig. Jag saknar att det var två personer som stötte på att ses. Nu känner jag mig rätt ensam om det.

Du har barn, jag har inga. Är det där skillnaden ligger? jag har för mycket tid över - du har ingen?

Det här är till ingen särskild eller alla jag saknar...

___________________________________________

Jag förstår att någon som haft ett helvettesår kanske möjligen har ett lyckligt slut på sin historia. Jag anar att någon är på väg tillbaka till landet och är det så som jag hoppas så är det fantastiskt. kanske är det ett helt nytt kapitel i sagan men inte mindre fantastisk! Jag är så lycklig för dig, för er! Du vet vem du är! <3