I fredags var jag ledig och ägnade i stort sett hela dagen åt att baka och förbereda för lördagens kräftskiva. Jag gav mig i kast med att en deg med ett särskilt mjöl - Manitoba Cream - som är ett 'proffsmjöl' om man läser bloggar där skribenterna barkar mycket. jag var ju tvungen att testa...

Degen blev vääääldigt seg och nästan ohanterlig. Men det jäste väldigt bra!

Brödbaket blev lyckat, dukningen magisk och kvällen blev varm och gemytlig. Ett särskilt tack till UMS som hade med sig en liten underhållade i form av sin son på 1½ år... Jag uppskattar att ha barn omkring mig och jag gillar också att mina vänner tar med barnen på aktiviteter som annars mest är för vuxna. Vi kommer ju helt klart göra det när vi blir föräldrar. För att vi vill ha vårt barn nära och för att vi inte kan lämna bort lillo som en "normal" familj hade kunnat.

Det som var annorlunda i år var att det var några ansikten som vi inte umgås med så ofta - och det "vanliga jänget" uteblev - men det gjorde inget alls. Mina systrar kom med sina respektive och jag gillar verkligen att umgås med dem nu när de är vuxna...

Min bror som över och vi talade lite om hans och sambons bröllop till våren - de är inte helt på samma våglängd och de borde tala om det. Att han inte kommer engagera sig till 100% för det är inte hans intresse, hans grej...
Jag berättade om hur vi hade det vid vårt bröllop. Jag engagerade mig väldigt mycket mer (tror att det är rätt vanligt!) men jag hade också veto att fatta vissa beslut och kunde inte kräva av maken att hans engagemang skulle vara lika starkt hela tiden. Han hjälpte till och de uppgifter han tog löste han med bravurs såklart. Jag frågade honom ständigt om hans smakråd och ofta godkände han mina förslag som våra gemensamma...
Tänk att vi vart gifta i två år nu... Det kändes som ett dumt val att vänta med bröllopet när vi bärjade prata adoption. Vår hemutredare ifrågasatte också varför vi väntat. Men vi hade ju siktet inställt på vårt land och då var inte antalet år som gifta det viktigaste. Vi ville hellre ha ett riktigt tervligt kalas och alla vänner och hela familjen samlade... Det var det viktigaste för oss. Att vi gifte oss av kärlek och lust till varandra. Inte för att det var nödvändigt för adoptionen.  Nu idag känns det klokt och bra. Det kostade! Men det var bra att ha något för tankarna då vi "köade" i Sverige. Det upptog väldigt mycket av min tid och mitt engamemang. När jag tänker bröllop så tänker jag självklart tillbaka till mitt eget och minns hur lyckat det var och hur härligt det var och vilken fantastisk dag det var. Och vilken fantastisk man jag har! Som står ut med mina idéer och mina nycker...

Imorgon, ny vecka. Septembers första. Det mörknar på kvällarna och nu ska vi sätta oss och boka resan! Om några veckor drar vi iväg på en liten tur... det ska bli så skönt!

Gårdagen kröntes av ett besök av Kvarnlyckan! Vi fikade och tjabbad en bra stund i vårt kök... Idag har regn vänts till sol och jag förbereder en kräftskiva....Strax ska jag möta mannen i mitt liv och planera vår resa till Europeisk huvudstad om ett par veckor. Jag har också fått svar från AC... Inte så givande men ganska snabbt. Svaret var att barnhemmet borde inte åta sig fler handlingar än de kan handlägga på 1 år... Just nu har det kommit många syskongrupper och några äldre barn...Jag tackar för ert pepp det betyder väldigt mycket för mig!

Usch usch usch...

Jag har inte haft lust att skriva - det finns för övrigt väldigt lite att skriva om.
Hösten är här på allvar men jag känner mig bara matt och le åt allt.
Det känns som att något ska hända på jobbet - chefen var här igår och gick igenom en matris för utvecklingssamtalet. (Kors i taket) Detta ska göras om några veckor med samtliga i personalen. Samtidigt ska han ta ett snack med märkliga kollegan. Om det faktum att han har väldigt mycket tix och trix för sig och det stör ut den personal som finns här. Vår extratjej som ska komma tillbaka har sagt att hon helst inte vill vara här...

Jag känner att jag knappt har ork nog för mig själv - hur ska jag orka knota omkring här hela hösten också?

Adoptionskostnaden har fått ett nytt pris idag. Upp igen till samma som i våras.

Jag är trött så trött.

Idag mailade jag till vår handläggare på AC - att vi planerar att resa iväg och att vi önskar få info kring vad som hänt sen sist...

Får se hur snabbt vi får svar. OM vi får svar. Dröjer svaret för länge ämnar jag be att få byta handläggare då jag faktiskt känner att det inte klickar riktigt. Med hemuterade teg vi och knöt näven i byxfickan. Här är en organisation som arbetar för oss medlemmar och vi betalar dyra pengar för att få deras hjälp och råd. Men händer där inget alls då man kontaktar dem så måste man ju få tala om det och byta handläggare.

Nu måste jag klara av några små kontorsgrejer - sen fylla på energi i form av lunch!

Självklart pratades det om min vikt på läkarbesöket igår. Jag är ju inte överdrivet stor på något sätt. Men jag önskar ta tag i det hela IGEN och ska ner några kilon. ner i mina kläder och känna att jag trivs med mig själv. Nu har jag äntligen äntligen insett att det GÅR inte att äta bröd längre. Inte alls. Så istället bakar jag eget LCHF-bröd. Nu funkar det mycket bättre. Men det går sakta.

Förmodligen för att min övervikt inte är så stor. Det kan handla om upp till ett halvkilo i veckan - nu inför mensen så går jag upp någit kilo igen vilket är så himla tråkigt men men...

Hur som helst så frågade sköterskan hur jag "försöker minska i vikt" och jag sa att jag äter mer eller mindre LCHF sen 2008. Vi äter alltså helfeta mejeriprodukter, riktigt smör, olja, majonnäs, avokado och mängder med ägg. Rikligt med proteiner och kolhydrater i form av grönt.

Enligt undersökningen ligger mitt kolesterolvärde över "det normala" med 0,5 - och sköterskan varnade mig för de animaliska fetterna.

Jag sa att jag har läst på så jag känner mig inte så orolig. Kolesterolet påverkas bland annat av stressnivåer, motion, sömn och ålder.
Så den enormt påfrestande situation vi har med adoptionen, att inte veta, med alla behandlingar vi gått igenom och ovanpå det ett jobb där jag inte trivs särskilt bra - plus att jag är dålig på att röra på mig - japp, jag förstår att jag måste ha det i åtanke men oroad... näe, inte särskilt...

Sköterskan frågade också om jag kände mig "trög" i huvudet? (av kosten alltså!)

-Näe, sa jag - absolut inte...
-Blir du förstoppad?

-Näe, det vill jag inte påstå...

Hon rekomenderar ingen att äta LCFH men om man vill det så kan man välja att ta till lite kolhydrater - som att ta en potatis... (som ISO-dieten)
-Jag äter kolhydrater vajre dag sa jag, i form av grönsaker.

Jag tror faktiskt inte att jag mått bätte än jag mått på LCHF - i kombo med att jag slutat röka för många år sen. Dricker ytterst måttligt med alkohol. (snedsteget på festen förra helgen räknas inte!) och äter lagad mat med bra råvaror och dessutom helt vegetariskt rätt ofta.

Så bra som jag sköter mig nu har jag aldrig gjort förrut...

Jag ska bara orka ända fram tills vi åker till landet den här gången! 

Idag har jag träffat en sköterska hos företagsläkaren - skönt att få babbla ur sig till någon som inte hört allt förut. Hon frågade dessutom vad jag tycker om min chef... och då fick jag babbla ur mig lite till!

På tal om chefen - ringde upp honom idag och gav ett förslag på hur vi sla hitta en extrapersonal till butiken. Hans kommentar gjorde mig rädd.

"jag har tänkt fokusera på människor ett tag nu!"...

Hjälp tänker jag, jag tänker ofta på människor i min omgivning - chefernas fel är nog att de mest tänker på pengar...

OT

Om någon spelar 'wordfeud'och vill utkämpa en match mot mig så bjud in Dozandesign! Jag ser fram emot att möta dig!

Helgen har vart okej - igår jobbade jag och sen hände inet mycket alls...

Idag har vi haft besök av lillos kusin och vi åt lunch och maken bakade en paj på björnbär från busken här utanför...

Jag och kusinen hade såklart lite pyssel för oss - bildbevis kommer nog på båda de andra bloggarna...

Nu på kvällen har vi vart i stan och ätit middag på indisk restaurang - trots att det inte var fullsatt så blev vi avglömda ett par gånger av personalen. Först fick vi inget naanbröd och sen fick vi inte kaffet tillsammans med efterrätten. Men personalen bjöd på både bröd, dessert OCH kaffet! Så tja, det var en helt okej kväll ändå!

Ny vecka imorgon - ska till företagsläkaren mitt på dagen och jag måste ta upp mina problem med axlarna och med värken i vänster sida. Får se om de kan remittera mig vidare...

Veckan blir nog ganska lugn - eventuellt ska jag vara barnvakt på fredag då min gamla klasskompis går på begravning för vår gemensamma klasskompis som gick bort. Eftersom hon inte kan amma så ska jag ju lösa det tycker jag.

Ja, sju månader...

Just den här helgen har jag inte haft fokus på detta men visst känns det trist att plocka ner lillos alla leksaker och låta kusinen leka med dem - igen.
Häromveckan var det ju R's äldsta dotter som grejade med allt...

När blir det vår unge som får leka med sina saker tro?

Vännen vars party vi drack oss snygga på i lördags berättade idag att de väntar tvillingar och de har just sett båda bebisarnas hjärtan picka på UL! Hon har haft mycket blödningar under tiden och tre missfall i bagaget... Så för deras skull hoppas jag nu att det går vägen! Något litet gnag inne i kroppen kände jag allt... Men det gick över på mindre än en minut! Att man liksom inte kan släppa det helt, ens när man vet att det är IVF, mängder med missfall och fortfarande 6 månader till leverans!? Hade vi vetat vem lillo var hade det inte vart några som helst problem! Men vi står fortfarande med punka på alla 4 hjulen på bebismotorvägen... Hjälp är tillkallad men har inte hittat fram än...

Kan man verkligen våga åka iväg på en minisemester när man väntar barn och är i 8:e månaden för 7 månaden i rad? Hmmm, självklart måste man meddela organisationen ATT man åker och varför man åker - men jo vi måste nog göra det. Det skulle vara så otroligt skönt att komma iväg lite. Se något annat än vårt torg och vår backe...
Se andra människor, andas annan luft...
Förra året for och flängde vi över halva jorden och unnade oss resor än hit och än dit. Tre ganska stora städer, sol och bad, shopping och fantastisk mat...

I oktober förra året gjorde vi en efterlängtad resa till min mans favoritland och det var mysigt, något småkallt då och då men härligt att gå på nya gator och se annat folk... Det var i tanken sista resan innan vi blev 3...  

Just nu känns det som jag inte gjort annat än stekt samma korv, gjort samma arbetspass med exakt samma jobbiga människor, stickat samma sjal, tittat på samma tv-program och saknat samma människor i evighet. Amen.

Den enormt stora tröttman är över mig. Så gick ännu en sommar och så passerade snart ännu ett år utan lillo.

Jag kan lite granna tänka mig in i hur det är att vänta på ett nytt organ till exempel. Att livet inte levs fullt ut för man väntar på något som ska vända ens liv uppåner. Fast min livskvalitet är ju inte direkt försämrad... Är man sjuk så påverkar det nog ens liv mycket mycket mer. Men det är ovissheten som är det värsta. Fast samtdigt handlar det faktiskt inte om OM längre utan om NÄR och det är långt bättre än OM.

Nu tänker jag omprioritera lite - jag tänker inte 100% av mina tankar på lillo utan nu delas de 50-50 med hur jag ska utnyttja tiden i vår nästa huvudstad som bäst. :-D

Det kan ju inte bli någon längre vistelse såklart. Varken jobb eller ekonomi tillåter det. Men vi har ju levt på sparlåga i dubbel bemärkelse länge nu. Vi har ju faktiskt sparat hårt sen 2008 - först till bröllopet och sen till adoptionen.
Vi lever livet lite halvt eftersom vi inte kan och vill unna oss vad vi vill och inte kan eller vill resa, planera in saker, byta jobb hur som helst, få besök eller hälsa på folk på andra sidan landet, allt sker med förbehållet att NÄR något händer så måste vi ställa in...