Hade för mig att AC justerar adoptionskonstnaden den 1/5 och jodå - den var justerad. Neråt! Med 7 000:- ! Så får vi barnbesked i sommar så kommer nästa faktura blir mindre och mer till att resa och bo och leva...
Gott!
Det kanske innebär att vi kan resa till Karibien! Det kanske kan innebära att vi inte behöver leva exakt lika snålt som vi gjort hittentills. Det kanske innebär en natt i Paris på vägen till landet?

Eller en fin kamera att ta fina bilder med? Eller en Rolls Roycebarnvagn... Eller en liten skruttig bil... eller ...

Ja ni fattar - det var skönt att det gick ner iaf och inte upp!

 

Den där obestämbara smärtan i min vänster sida är tillbaka. Det gnager och värker och gör ont. Varför? Har det med maktlösheten, väntan, oron, längtan och funderingar på stort och smått att göra? ÄR det en inbillad smärta som ersätter de vanliga funderingarna?

Jag har haft många typer av stressrelaterade och olustrelaterade fysiska smärtor förut. Magåkommor, munsår, huvudvärk...
När något inte känns helt bra. När något oroar och gnager på en. När något drar ut på tiden - något man själv inte kan påverka. Varför?

OM jag skulle gå till doktorn igen så skulle han förmodligen bara skaka på huvudet.

-Är du här nu igen? Med samma smärta? Blev det inte bra?

Förmodligen hör det hemma i att jag väntar på lillo. Kroppen gör jobbet åt mig när huvudet måste tänka på annat. Kan det inte vara den enkla förklaringen. Det onda gick ju över när den värsta anspänningen var över i februari när ansökan var skickad. Jag fick i samma veva veta att det inte var något fel på mina lungor då de röntgade min bröstkorg...

Nu när tiden inte är på vår sida (igen) så kommer det tillbaka. Det inbillade sjuka. Det är inget som inte går att leva med. Men det är obehagligt och irriterande. Att det inte går att stänga av.

Jag har lätt för att lära mig nya saker, jag är duktig på mycket och har idéer och lösningar på mycket...

Därför har jag en drivande roll på mitt jobb och känenr mig duktig, påhittig och lösningsorienterad. MEN på spanskan är jag sämst. Och de senaste två gångerna har jag sagt fel så de övriga skrattat åt mig...
Oj vad jobbigt det var...

Tidigare hade vi en säljare som ofta skojjade på ett sätt som krockade med mitt kunnande... Och jag blev jävligt arg på honom när han ifrågasatte och skämtade med mitt kunnande... Det var känsligt för mig upptäckte jag.

Detsamma gäller på spanskan - de andra eleverna är vänner till mig och likaså min "fröken" - det gör det kanske lite lite lättare att bli skrattad åt. Jag vet också att de inte skrattar ÅT mig utan åt det jag säger...
Att det låter konstigt eller att jag sagt något som betyder något helt annat...

Igår skrev jag till mig fröken att jag tyckte det var jobbigt - att bli skrattad åt...
Hon förklarade att jag gissade flera saker som har helt andra betydelser och det låt kul - ja, jag förstår det - men det tar ju jättehårt på mitt psyke att blir skrattad åt. Inte för att jag medvetet sagt något kul utan för att det jag säger och tror är rätt egentligen betyder något annat...

Jag tror att det kan finnas en koppling till det här med kroppen och IVF-försöken. Att det som borde vara lätt att fixa inte var det och det hängde på mig. Min kropp fick kritik. Inte för något jag medvetet lattjat med utan för som den faktiskt var...
o-funktionell...

Detsamma gäller på jobbet, när jag får kritik som jag inte kan koppla ihop med något specefikt. Minns i september, hur jag klurade och grunnade och malde de där kunderna i huvet - hur svårt det var att få ihop något jag gjort eller sagt - när det i själva verket var HUR jag sagt det...

Så svårt att ta.

Varför är det då så? Varför kan man inte ta in det som sägs och lyssna istället för att slå det ifrån sig och säga - sluta, det var inte jag...

Svåra saker...

Min brudtärna är en väldigt kär vän som jag känner att jag håller på att förlora. Jag kan inte minnas sist hon ringde mig...

Jag har försökt få tillstånd en träff, ett möte men de blir alla uppskjutna...

Så här har det varit länge...

I förra veckan när vi hade möte kring möhippan kom jag att tänka på henne som en potentiell person som skulle hylla och dela dagen med bruden...
Försökte nå henne på telefon men blev bortkopplad ett flertal gånger...

Det är något jag verkligen 'a v s k y r' - när mottagaren trycker så det tutar upptagetton... *ryser*...

Försökte igen någon halvtimme senare - samma visa...
Sen skickade hon ett SMS - där hon skrev att hon var ute och frågade om det var något speciellt...
-"Eh, eftersom jag inte ringer henne sådär jätteofta nuförtin så kanske man man utgå från att det är något speceillt om jag ringer kl 21 en onsdagkväll?" tänkte jag...
Jag svarade att ja, det var det men inget som inte kunde vänta till dagen efter...

Men det hade ju tex kunnat handla om att jag ville berätta att jag blivit mamma... Men jag vet inte om jag tvingat henne att svara ens vid det tillfället. Jag minns ju hur svårt det var att få henne att ta mitt bröllop på samma allvar som jag själv la i allt det jag gjorde för oss.

Dagen efter mailade jag mitt ärende och idag påminde jag henne om att svara...
Det här är vad som kom...

Jag har funderat och funderat och känns inte helt ok att jag är med. Jag känner inte R längre och hon känner inte mig. 

Jag orkar inte svara, men jag orkar inte heller känna att jag ska jaga hennes gunst. OM hon vill vara min vän så får hon fanimej lägga ner lite engagemang själv.
Jag vet att hon skulle bli arg och ledsen om jag skrev något gnälligt mail och bönade om att hon skulle förbarma sig med lite tid till mig.
Men jag orkar inte känna så längre. Det är skittrist och sorgligt att hon inte bryr sig om mig, eller R heller för den delen, längre...
Att hennes liv är så mycket och högt och lågt och nytt och innehållsrikt så hon inte har tid och plats för förtroligt tjejsnack med en gammal god vän längre... jag kanske bara är gammal numera förresten...

Ledsen i ögat blir jag när jag tänker på att jag inte kommer ringa det där glada samtalet och berätta att jag blivit mamma - för det skulle ju kunna komma på en partykväll... och jag skulle inte kunna ta att bli bortklickad vid det tillfället... då låter jag hellre bli!

Skrev ett litet frågande mail till vår kontakt på AC - svaret kom ganska rappt efter nån stund...

Ni är fortfarande 5 familjer som väntar och vi har ytterligare två familjer som håller på med sina ansökningshandlingar.
Vi skriver inte mail till varje enskild familj om nyheter, utan de finns att läsa på” Min Sida” och på bloggen på ”Mötesplatsen” på www.adoptionscentrum.se . Om det är några nyheter i ert ärende, hör vi av oss förstås.

*Grrr*
Det tragiska i ärendet är ju att bloggen inte uppdaterats med något matnyttigt sen den 14/3 då landsansvarige var i landet. På "Min Sida" händer absolut inget alls...

Känner nån av er andra som väntar att ni har fått någon som helst info sen den 14/3?

Att två nya familjer skriver ansökan till samma barnhem bådar väl kanske gott - inte vet jag... Det känns ju som att man vill tänka att man håller antalet handlingar ungefär konstant... Men det är ju kanske bara i min hjärna som det är så?

Snart är den här arbetsdagen över. Maken får "fotbollsbesök" ikväll så jag drar väl ner symaskinen eller går ut och målar trädgårdsmöbler. Något måste jag ju hitta på!

Mina sista ord till maken sammanfattar mina tankar ganska bra nu...
Vi pratade om vad som vart bra med dagen - jag var nöjd över att det funkat att jobba trots sol och att alla andra är påsklediga.
Sne var jag väldigt glad över att min familj pratar om lillo som en medlem i familjen redan och det är jätteskönt! :-D

Somnade med go känska i kroppen!

Idag är jag också väldigt sprallig för idag ska Teachgirl bli mamma till sina två pojkar i Taiwan! *WOW*

Idag ska jag på nytt konakta organisationen för att försöka luska vad som händer - om nåt händer...

Håll tummar!

Många gånger väljer man automatiskt bort att prata om sånt som man vet vad man får för svar på...
Jag vet att R berättade om när det tog slut med hennes första pojkvän. När hon sökte sympati hos en vän fick hon som svar att "han var ändå inget att ha" - just för att denna vän aldrig riktigt kunnat med hennes kille. Resultatet blev ju att R inte berättade för just den här vännen om sina funderingar på X:et - hon visste ju redan vad för typ av svar hon skulle få...

Visst är vi fler som tänker och agerar på samma sätt. Jag beklagade mig inte för att lönen var slut till mamma precis när man flyttat hemifrån tex för då fick man bara nån moralkaka om att att man 'borde göra en budget och hushålla med sina pengar' och bla bla...

På samma sätt har jag erfarit en hel del "näsbrännor" under åren med A. Det var än det ena än det andra...
Jag fick liksom alltid tillbaka något som kunde betecknas som okänsligt eller som gjorde att jag kände mig sämre eller mindre eller dummare...

Tex träffade jag en kille (som visade sig vara en riktigt idiot) men det visste jag inte då, jag var förälskad och berättade om honom för henne. Han hade en militär bakgrund som hon genast opponerade sig emot...
"-De där killarna kan man ju inte lita på, de är ju helt dumma i huvudet!"
Det var hennes slutsats...

Hon kunde inte var glad för att jag träffat någon (äntligen) och höjt ett varningens finger för hans bakgrund utan dömde ut honom på förhand.
Det slutade ju inte så kul men jag gick ju inte till henne och berättade något mer om honom. Jag visste ju vad hon skulle sagt:

"-Vad var det jag sa..."

Vår vänskap tog stryk redan på den tiden (tidigt 2000-tal). I att hon alltid hade tvärtemot åsikt, att hon alltid skulle ha rätt i allt hon sa och gjorde. Vi kallade henne "prinsessan" för det var hennes sätt att vara...
Och det var lite tröttsamt - att alltid vara sämre, mindre, långsammare, den som skulle böja sig och be om ursäkt.
Jag hade svårt att säga ifrån där och då för jag hade ju ingen talan - hon hade bara tagit det hon ville ändå... Hade kanske dumpat mig för andra vänner eller nåt. Och jag var rädd att bli än mer ensam...

Vi hade nån slags jargong ett tag - vi grälade jämt om saker, som ett gift gammalt par. Våra vänner fick lyssna på våra respektive klagosånger över varandra. Vi fick båda rådet att prata med varandra - jag försökte vid några tillfällen. Men det fick aldrig önskvärd effekt. Det blev lite bättre ett tag men sen blev det bara värre igen.

Jag har grubblat mig galen över detta. Varför det gör mig så ont att inte kunna komma överens med henne. Att det alltid ska kännas som om jag gjort FEL när vi blir arga och ledsna på varandra.
Jag kan inte förklara det på något bra sätt. Jag vet inte ens om hon känner likadant där.

Men ibland har jag kommit på mig själv att bryta ner ett samtal jag haft med henne i små små beståndsdelar - varför blev det så här? Ord för ord...

Och kommit fram till att jag själv var lite likadan i en relation jag haft och det enda skäl jag kunde ange för VARFÖR jag sa och gjorde som jag gjorde var "för att jag kunde det".

Den andra personen opponerade sig inte särskilt och det kändes lite skönt att trycka till och se att jag sårade... jag var en sån person då och jag skäms över det idag...

Och vi kunde gräla om skitsaker och hon tryckte till mig - för att jag inte opponerade mig. Jag blev en ledsen hund som blev sparkad på...

Och resultatet av det hela har blivit att jag långsamt valt bort henne. Jag höll ut armarna och markerade med dem att hon kommer inte närmre. Precis som med min mamma har jag långsamt valt bort att dela saker med henne. Håller inne med information, klarar mig själv, hittar nya vänner, nya öron som lyssnar på ett annat sätt.
Det har blivit att jag inte orkar berätta för henne om hur jag mår eller hur jag skulle vilja att saker var. Jag orkar inte bli ledsen om och om och om igen. Jag orkar inte slåss för att få lite anständig empati. Jag orkar inte bli besviken på henne igen.

Och avståndet blir längre och längre. Jag har slutat ringa, slutat bjuda in och bjuda till, slutat ta på mig saker, slutat hjälpa till och ställa upp som jag normalt skulle göra för mina vänner. Slutat fråga henne om hennes liv. Och resultatet är ganska självklart. Hon närmar sig inte. Hon sträcker sig inte efter mig och håller mig kvar. Hon har inte ansträngt sig för att vi ska fortsätta vara vänner. Hon har väl kanske beklagat sig för att det inte vart som förr men hon har verkligen inte gjort något för att rädda något mellan oss.
Hon har inte en endaste gång gjort en ansats för att att komma mig nära igen. Hon går omvägar, frågar andra, vi har ju gemensamma bekanta såklart som det är lättare att fråga än mig. Jag vet att hon vet saker och jag ser ju hur hon tar sats och frågar om adoptionen OM någon annan "bryter isen"...

Vid något tillfälle kom vi att prata om hennes "prinsess-jag" på en fest - hon var lite full och bekände att "sån där blir jag när jag blir osäker - när jag vet att jag kanske har fel - då ska jag hävda att jag har rätt, stå på mig själv och kör på - fast jag vet att jag har fel".

jaha liksom. Här har jag i år ut och år in tagit skit från henne trots att hon vet att hon har fel/gjort fel...
men tack.då

Jag har ältat det här så många gånger redan. Under tiden som barnlösa har det yppats både en och annan groda ur hennes käft och jag o r k a r inte bli ledsen mer över grodor ur hennes mun. Då är det bättre med tystnaden.

Förmodligen har det med gammalt groll att göra. Förväntningen. Att jag förväntar mig att en groda skall komma och då gör det det. Man väger orden och letar fel.

Just så var det med min bror. Och med min mamma. Att jag har vänt mina taggar utåt och förväntar mig att vissa saker ska hända.
Och visst är det så att om man letar fel så hittar man dem. Om man förväntar sig att bli stött över att någon frågar eller INTE frågar så blir man ju det. Men med både mamma och brorsan så har jag lyckats vända det hela.
Med min bror känns det väldigt bra numera. Det har tagit rätt lång tid men vi har båda ansträngt oss för att bli bättre med vad vi säger och vad vi gör. Vi ses inte jätteofta MEN våra gemensamma ansträngningar gör att vi båda känner det helt annorlundag idag och vi har trevligt när vi ses. Det är en enorm skillnad.

Med mamma är det också annorlunda. Vi pratar mer otvunget och lättare med varandra. Inte oftare och inte mer men på ett annat sätt. Kanske för att vår barnlängtan blivit mer verklig även för resten av familjen när vi kom till adoptionen.

Jag vill inte heller göra mig till ett offer eller en martyr. Jag vet att inte är världens lättaste person. Jag har också sagt saker som sårar och är tankösa till människor i min omgivning. I grund och botten är det svårt att INTE göra det ibland när man har med männsikor att göra. Jag kan ofta känna mig som en dålig människa när det kommer till mitt jobb tillexempel. Men jag försöker göra om och göra rätt. Jag försöker anstränga mig. Jag försöker utvecklas och tänka rätt och göra rätt. Jag har ambitionen att bli bättre.

Ibland har det bara gått för långt. Och med A har det kanske det. Man kommer till nån slags gräns. Att man inte orkar försöka när de försök man gjort varit verkningslösa. Vårt "äktenskap" har ändå varat i 13 år och det var länge sen det var 'bra'. Och när det var 'bra' var det kanske inte så 'bra' för mig ändå eftersom jag mest gjorde saker för att hålla "princessan" nöjd med mig...

Jag har väldigt långsamt dragit bort plåstret och såret har fått lite frisk luft och läkt ihop någorlunda. Jag ser att skorpan ser lite konstig ut i kanten igen... men den är intakt och läkningen pågår inunder...
Jag tänker inte börjar pilla på skorpan för jag vill inte orsaka ännu en blödning... jag är ganska nöjd med tänka att den läker där inunder...

Jag var först såklart. A visade mig runt i sin nya bostad och vi talade lite granna om separeationen och att de inte var helt på det klara med hur de skulle göra (skiljas eller inte fattade jag det som) - de går i familjeterapi nu och det var jobbigt. Det borde de gjort för länge sen var A's kommentar. Sen ringde det på dörren och nästa person kom och det lite fötroliga mellan mig och A var brutet. Däremot så frågade E genast om vi 'hört något'.

Lite sådär underförstått så borde det vara adoptionen hon frågade om tänkte jag men jag frågade ändå om hon menade just det...

Så pratade vi lite om det. Att det var dyrt, att jag inte ska ta nån semester förrän vi får BB, att vi ska vara 6-8 veckor i landet. Att försäkringskassan är kassa även när man har biobarn. Att vi får lika många föräldradagar som vid biologisk födsel. Att vi nu bara väntar på det magiska samtalet. Och att vi inte vet när det ska komma...

Så kom vi in på allt möjligt annat. A talade sig rosig och lyrisk om sitt jobb. Vi pratade om gemensam vän som väntar tvillingar och komplikationerna där... Vi talade om E's jobb och hennes husdjur och sen pratade vi om fikabröder och parkering och tja allt möjligt...

Sen snackade vi en himla massa om möhippan såklart. En 3:e person dök upp och när vi snackat och antecknat ner allt så bestämde vi ett preliminärt datum. Och jag räknade på att det ligger 4 veckor fram ungefär.

-Tja det borde inte vara något problem sa jag, det händer väl knappast något på den här tiden...

Så frågade den tredje personen om jag hört något (hon kom senare) och jag svarade nej...

sen var det inte n åt mer med det.

Jag är faktiskt förvånad över att det kom upp och jag är förvånad över att E tog upp det. A ställer gärna frågor men inte först. Någon annan får bryta isen först och sondera "terrängen" och hur läget ligger...

Jag är vanligtvis en person som kan tala i timmar som sånt som inspirerar mig och intresserar mig. Det här är verkligen något som jag brinner för - vårt väntansbarn! Men det är svårt att gå igång ändå när det liksom inte finns plats för någon förväntansfull stämning. Och den vanligaste frasen är "vi vet inte" och "vi får se".

Glad åt att få bli tillfrågad. Nu hemma i hemmets lugna vrå och ska lägga mig nu! En arbetsdag kvar innan påsk. Nästa jobbdag lördag...