Helgen har bjudit på gamla och nya bekantskaper - jag har ju träffat alla på möhippan innan men vissa pratar man kanske inte så mycket med. jag har fått en hel del frågor kring adoption och hör och häpna - A spontanfrågade mig om vi hört något mer...
kors i taket!

Det har faktiskt gått över förväntan bra med allt kring att vi har setts och planerat och fixat grejer...
Men idag när jag gick till jobbet kom jag och tänka på J istället. Jag frågade henne när vi började planera möhippan om inte hon ville vara med. Hennes svar gjorde mig ledsen;

"jag avstår, jag känner inte henne (bruden) längre och hon känner inte mig"

Förvisso så ses de nätan aldrig längre - men livet ser ju ut lite så. Skulle vi låta bli att bjuda med en av brudens bästa barndomskamrater för att de inte sets på 2-3 år?
Jag sörjer J fortfarande för även jag glider längre och längre bort från henne. Jag har kämpat rätt hårt för att fortfarande ha en liten inblick i hennes liv och få träffa henne ibland - för jag längtar efter hennes klokskap och vänskap då och då...

Nu har jag lagt bollen i hennes händer - inte bokstavligen - men jag känner att jag får anamma hennes taktik lite granna. Hellre välja bort än att bli bortvald... Jag vet att hon funkar så nämligen. Så jag har slutat läsa hennes blogg och jag försöker låta bli att längta efter henne...
Sist jag ringde var ju för att fråga henne om möhippan och då klickade hon bort mina samtal - och det är verkligen ett av mina värsta...

Jag bara tänker mig min inre glädje när jag få BB och hur jag vill dela det med mina närmaste vänner - och tanken på att bli bortklickad vid det tillfället är OUTHÄRDLIG...
Så då väljer jag helt sonika bort det...


Nu när jag har spenderat helgen med en 5-månaders så känns det extra roligt om det hade kommit en sån där lite lagom stor...
Som nybörjade i föräldrarollen kan man också tycka att det känns något lättare att hantera ett barn som inte "bara sticker" så fort man sätter ner det på golvet... 
Maken som också hängt lite med ovanstående bebis sa igår att han faktiskt hoppas på att det blir ett lagom litet barn - just på grund av de otroliga framstegen som de gör på några få månader... Vända sig, sitta, äta mer fast föda, krypa, resa sig, stå och börja ljuda lite och lära sig sina första ord... Allt det där går ju så ruskigt fort! Roligt att han är nyfiken på de här utvecklinsstegen också. Tidigare har han haft mest och bäst kontakt med något större barn - som det går att kommunicera med. Jag tror att han nästan är lite skraj för de där allra minsta :-D
Rädd att nåt ska gå snett eller att han inte förstår vad som är fel :-S

Snart 4 månader sen vi skicka våra papper nu - makens marathon går av stapeln i helgen, nu är alla "hinder" ur vägen och vi vill GÄRNA komma iväg snart!
Frågorna haglar kring en, har ni hört nåt, har ni hört nåt?
Självklart uppskattar jag frågorna - MEN jag har ju inget nytt att komma med - alls... börjar bli drygt och tröttsamt att bara vänta... Snart snart går våra dokument ur tiden och det kommer bli kostsamt och tidsödande att försöka få uppdaterat dem också när man väl får BB...

Det är bara att bita ihop och härda ut...

 

Snart är det dax för möhippa - en av mina finaste vänner ska äntligen få stå brud och jag är så glad för henne. Och det bästa av allt är att hon garanterat inte räknar med att vi ska hippa henne. Då hon faktiskt får avstå från att bjuda vännerna - jag vet att hon gärna sett att vi var där men att kompromisser är livets verklighet och de har gemensamt valt att hålla ett litet bröllop (om nu 22 gäster är så litet!)

Hur som helst så börjar det dra ihop sig. Jag är väldigt engagerad och tycker om att vara det. Det här är liksom sånt jag tycker är roligt. Planera, fixa, hitta på, pyssla, greja och dona - tänka och söka inspirerande och roliga påhitt och väl genomtänkta detaljer.
Det är nog iofs tur att jag "tagit projektledarrollen" - jag gör gärna så och ofta blir det i en grupp där personerna i fråga inte är så pådrivande själva.
Jag hoppas ingein tagit illa upp för att jag tagit på mig ansvaret. Men jag tror inte det. Många är bekväma av sig och tycker det är skönt att bara haka på. En av tjejerna som faktiskt är bjuden på bröllopet sa från början att "kosta vad det kosta vill" typ men vi enades om att hålla utgifterna lite lågt iaf. Hon har inte dykt upp till något av våra möten och inte återkommit med med än 1 endaste mening som kommentar på ett inlägg jag skrivit i vårt "evenemang" på Facebook.

Snacka om oengagemang. Vi vet inte ens om hon kommer känns det som...
Vi vet inte om hon ska ta egen bil, om hon överhuvudtaget tycker vi kommit fram till okej aktiviteter eller nånting... Tråkigt som fan.
Förra helgen la hon in ett inlägg på FB om att hon själv gift sig! Helt i hemlighet såklart - och jag kände omedelbart att "jaha - förväntar hon sig att vi ska uppmärksamma henne också nu på R's möhippa?" Men när jag snackade med en annan av R's vänner så sa hon att NÄE, vi gör inte det här till hennes grej, det är R's kväll och ingen annans!

Igår gjorde jag maränger och pysslade fina "kort" till brudens fotouppdrag - det tog flera timmar och jag hade kanske hoppats på att hinna med lite mer igår kväll - men jag får greja idag istället. Kanske hjälper maken till med det han kan ikväll och imorgon - han ska träna och åka in och kolla varvet en stund - sen får han vara behjälplig för oss lite (!) hoppas han inte misstycker!
Vårt liv har ju också ett innehåll och igår tog vi oss tid och åkte in till Liseberg och kollade Ebbot och "trummor och orgel" och ikväll är det Veronika Maggio och jag räknar med att ha massor med möhippapyssel att ta mig för både före och efter!

Vila får jag göra på söndag. =)
Vad har ni andra för planer för helgen då? 

 

Iom att det kom nyheter från AC igår så går tankarna runt runt...
Maken och jag läser på forumet och där finns diskussioner om bilderna och presentationene och hur familjen väljs ut av barnhemmet och en massa annat så klart.
-Är våra bilder fula kanske? Bor vi för smått? Har vi för dålig ekonomi? Undra hur de tänker egentligen? Varför dröjer det så?

Enligt AC's info så har det kommit hem 16 barn och ungefär lika många familjer är i landet eller snart på väg dit. Det innebär att det kommit långt fler BB som vi inte känner till?! Alla är inte med i vårt forum och vi kan inte hålla vår statistik uppdaterad...

Det har ju inte vart några BB angivna i vårt forum på jättelänge och tankarna går ju självklart till att det heller inte kommit några då.

Men så snackade jag med vår säljare i veckan, han har ju själv 3 barn via adoption och han sa att när de adopterade första så hörde man ju inte ett ljud från det att handlingarna åkt ner till landet. Då fanns ju inte Internet och mail och mobiler - då fick man ge sig till tåls och bara vänta. Det här som vi håller på med - att ständigt och jämta uppdatera sig via de kanaler som finns ställer självklart högre krav på organisationerna - och vi tycker inte att de håller oss informerade tillräckligt ofta...
Å andra sidan så kan jag tycka att ett nyhetsbrev nån gång då och då kan väl inte vara så jävla tidskrävande och jobbigt att dikta ihop eller?

Men väntan och längtan känns så mycket mindre ensam med goa vänner i vår "mamma-grupp" och här på bloggen. Jag vet inte hur jag skulle tänkt och agerat om jag inte bloggat. Men som jag skrivit förut - jag skriver därför läker jag - alla tankar och funderingar blir lite lättare att bära när man fått dem ur sig!

Idag är det loppisbesök på lunchen och sen tandläkaren och kalas...
Kanske kolla lite på hemläxan i spanskan innan sängen! Låt det vara uppehåll så jag kan cykla!

Lite granna nytt från landet på AC's sida idag - båda nyheterna sånt som berör oss men inga glädjenyheter tyvärr...

Vi börjar närma oss halvlek för 2011 och läget motsvarar det vi förväntat oss; vi kan nog räkna med lika många genomförda adoptioner i år som förra året (54 hemkomna barn). Hittills i år har 16 barn fått familj i Sverige och ett 15-tal familjer är antingen på plats i landet eller väntar på resbesked. Antalet syskongrupper och barn med i förväg kända behov motsvarar drygt hälften av de barn vi placerar och så ser det ut att fortsätta. 

Vidare handlade det om längre väntetider i landet på grund av domstolarnas seghet och att passen också tar längre tid att få...

Well. Det hade vart roligare med annan info men bättre med lite än inget...
Nu ska jag dra hem från jobbet, läsa spanska och fixa lite med tvätten...

Häpp!

Det pratas självklart mycket om längtan och vänta hemma - om hur allt upplevs - av mig och av maken...

Han är rätt positiv ändå - varje dag som går är en närmare målet...
Igår sa han att:

-Det går rätt så bra, så länge ingen frågar om vi hört något...

Han fortsatte med att de borde fatta att vi berättar OM vi hör något, att vi självklart kommer låta dem få veta... Om inte DEN dagen så iaf kort därefter...
De frågar i all välvilja såklart - men det blir en fars tillslut... att de frågar samma sak och vi svarar samma sak...

5 månader har gått sen vi först fick börja samla papper - då var vi fullt sysselsatta med att fixa dokument, stämplar, ohålade mapper som samlades i mappar. Vi gick igenom dokumentationen gång på gång för att inte missa något, inte göra fel, inte tappar bort någon superviktig detalj...
Vi hade lite bekymmer med finanisieringen - nu kommer skattepengarna snart och det blir ett skönt tillskott såklart!

Surfar runt på måfå - hamnar på en blogg som refererar till den här artikeln

som handlar om en likande upplevelse som Kix gick igenom för inte så länge sen...

Paret blev tillfrågade om ett svensk barn som inte var fött - och de har blivit de enda föräldrar som det här barnet känner till eftersom den biologiska mamman inte ens sett sitt barn efter förlossningen. De fick barnet i sin vård endast 4 timmar efter förlossningen.

Efter 8 månader ångrar sig de biologiska föräldrarna och vill upphäva adoptionsmedgivandet. Jämte artikeln finns två länkar som handlar om adoptionsprocessen i Sverige och att de biologiska föräldrarna har stark makt i lagens mening.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka - självklart är det fruktansvärt för de biologiska föräldrarna att behöva ge upp sitt barn. I alla länder, i alla lägen, i alla situationer. Samtidigt undrar man hur länge man ska ha "ångerrätt"? Det står i artikeln jämte att 6 veckor är kutym att ha som "betänktetid" innan man går vidare med adoptionen i lagens mening...

Jag kan tycka att det är barnet som kommer mest i kläm här - han blir "långsamt" övervallad till den biologiska familjen där han ska bo halva tiden hos sin biomamma och halva tiden hos sin biopappa - som han inte känner.
Jag skulle på inga villkor vilja vara med om detsamma - varken biofamiljens öde eller adoptivfamiljens öde... Mitt hjärta finns hos barnet, pojken - som tillbringat sina första 8 månader med "adoptivfamiljen" (jag sätter detta inom parentes - tanke var att adoptionen skulle komma till skott - varför den dröjt så länge som 8 månader finns det ingen förklaring till - då är jag tacksam över att vår domstolsprocess endast kommer ta 3-6 veckor!) som är helt förkrossade över beslutet att barnet tas i från dem såklart.
Jag kan ju förstå deras känslor...
-"Förut längtade jag efter ett barn, vilket som helst - nu längtar jag ju efter honom"

Jag kan också sätta mig in i hur kvinnan som fick lämna sin son i landet kände efter att hon kommit hem. Jag längtar ju efter vårt barn - men jag vet inget om det ännu - pojke, flicka, 1 år eller 3 år - vi vet inget alls. Förutom att håret är mörkt och likaså ögonen...

Men dessa kvinnor längtar ju efter 'sina barn' som de blivit tillfrågade att älska och vårda - men sen mist... Fast de är i livet...
Så grymt, så hjärtlöst, så fruktansvärt...

Jag gråter stora mörka tårar på insidan och känner hur strupen snörs åt och det trycker över bröstet...
jag vill inte vara i deras kläder - jag vill att de ska få bli lyckliga som hela familjer till 'sina barn'

-edit--------------------------------------

Nanashi upplyste mig om att krokoditårar betyder "falska tårar" och det var inte så jag menade... jag skrev det i betydelsen "stora tårar" så jag har ändrat rubriken...

Vad fyller man sina dagar med egentligen? För inte tänker jag på vår adoption alla dygnets vakna timmar.

Dagarna rinner sakta genom timglaset - dag läggs på dag och vecka på vecka. Månader går också - inte långamt alls som man hade kunnat tro...
men inte snabbt nog om du frågar mig...
Jag räknar från dagen då vi skickade handlingarna - nu har våra papper vart i landet i 3½ månad och det verkar stå helt stilla.

När de glädjande beskeden att det kommit 4 spädbarn till familjer i år kom i mitten på mars blev jag jätteglad - det finns chans att vi kan få en liten var min första tanke...

Sen tänkte jag;

-bebisarna är slut... vi kommer få en 3-åring med vilja av stål, ett utveckat språk och med många milstolpar bakom sig...
Jag vet att vi har lika stor chans att få båda delarna - men det hade vart så fint att få dela något av de där första trevande stegen, orden eller matupplevelserna...
Visst har en treåring mängder att upptäcka - men vi har missat de allra första viktiga händelserna i vårt barns liv...

Nåväl. Vi kan inte göra annat än att vänta och se - det känns så svårt att föreställa sig vem han eller hon är - humörsmässigt, utseendemässigt och personlighetsmässigt.

Jag försöker att inte låta fantasin skena iväg med mig men ibland är det så befriande att bara blunda och tänka att vi är hemma nu - med vår lillo - småmyser i sängen på söndagmorgon... Går en promenad med vagnen och tittar på fåglarna och blommorna i skogen eller leker på lekplatsen...

Läste förresten på vårt forum att ytterligare en i "mammagruppen" äntligen är hemma nu - efter 9 veckro i landet med sina 2 små charmtroll! Det måste ju vara fullkomlig lycka!
Åh vad jag längtar tills vi får känna detsamma!
 

Mitt inlägg jag skrivit igår har försvunnit. men ingen verkar har undrat vad min seger handlade om...

Men för mig själv ska jag skriva att min seger handlade om - jag träffade nämligen en gammal bekant på vagnen till stan igår. Hon var gravid och skulle ha sitt första barn inom nån månad.

För absolut första gången kunde jag känna ren och skär glädje och till och med tänka att "henne kan jag kanske ta kontakt med och hänga med sen när lillo är här"
Det var så himla skönt att inte vara bitter, arg, ledsen eller besviken. Jag var bara glad - åt att se henne och hennes fina mage, åt att hon blev glad åt att se mig med och för att vi också väntar barn.

Gårdagen var en bra dag på alla sätt. Hängde med min vän och hennes dotter på lekplatsen i en park i flera timmar och vi pratade och pratade och pratade!

Idag är en annan dag. Maken gör sina sista långpass inför Marathon och jag har pysslat lite ute - tagit en sväng förbi vår lokala second hand och fyndat barn-CDskivor...
Nu ska jag slappa, dricka kaffe och sticka finsjal...