I veckan här har jag fått ett brev. Från en släkting som jag haft väldigt lite kontakt med genom åren. Men på grund av andra släktingars hang-ups har vår relation aldrig fått fungera.

Min bror och jag pratade om släktingen för ett litet tag sen och han sa att han inte hade plats för att ta in denna person i sitt liv - men jag har en annan inställning.

Till jul skickade jag ett julkort med bild på sonen och skrev en trevlig hälsning inne i och beskrev hur sonen hamnat hos oss och att min plan varit att hälsa på under föräldraledigheten men att tiden sprang ifrån mig.

Nu har jag fått svar. Dessvärre läggs ansvaret för relationen över på mig. Verkar vara ett släktdrag det där. Jag är hur som helst välkommen att hälsa på med min son om jag vill och det ska jag göra. När det blir lättare att vara ute och roligare vårväder ska jag aboslut fara dit med sonen och hälsa på!

Känns skönt att få ett svar iaf... så får vi se vad det leder till

Det är väldigt sällan jag och maken grälar - men nu är det andra gången på kort tid vi tjaffsar om det här med förskolan...

Jag vill gärna också prova på att lämna under inskolningsperioden - innan det blir "allvar" från februari...
"tror du inte det är bättre om en person sköter inskolningen?" sa maken vid något tillfälle. Jo, så kanske det är... tänkte jag.

Igår föreslog maken att vi skulle hämta och lämna vartefter hur jag börjar på morgonen då han ska jobba halvtid.
Jag föreslog att han sköter lämna - hämta första veckan sonen ska lämnas själv och så kör vi lite uppdelat andra veckan för att gå på "allvaret" sen.

Grejen är den att hans jobb säger okej till halvtid - men han ska vara på jobbet senast 9. Och ska han hämta innan vilan blir det för kort arbetsdag och ska han hämta efter vilan blir det svårt att hinna till 9.
Jag anser att hans jobb får vara mer flexibla - det handlar om ett barn och inte en sak. Det kanske inte ens funkar att lämna honom själv där ännu - det ska vi ju inte räkna med. 3 dagar är väldigt kort tid tycker jag... Imorgon är första dagen han ska vara där själv med kompisar och personalen... Hittentills har det funkat bra men så är ju pappa med hela tiden just nu.

Vi pratade hårt och maken bara går iväg och det gör mig skitförbannad - jag kallade tillbaka honom men han gjorde middag till sonen så jag satt och väntade ut honom. Sen gick han och tränade och när han kom tillbaka hade jag hunnit fundera lite på varför jag blir så arg och upprörd över hela grejen.

Jag tror det handlar om kontroll. Att från och med NU tappar jag "kontroll" över vad mitt barn gör på dagarna, hur han är och vad han upplever och upptäcker. Förut har jag vart där och upptäckt med honom, guidat honom och väglett honom. 
Eller pappa för den delen, men jag vet ju att pappa gör det på ett galant sätt - vi tänker lika och vi uppmuntrat på samma sätt och förhindrar saker på ungefär samma sätt.
Nu tappar vi möjligheten att påverka och vara med och närvarande under större delen av hans vakna tid.
Det handlar om att förlora kontrollen lite granna...

Och det är tufft för en som gillar att ha kontroll, gillar att påverka, gillar att hänga med.

Men nu är det dags för vår son att stå på sina egna ben lite mer, lära sig av andra, påverkas och influeras av andra - bra och dåligt. Men ändock - andra än mig och maken. 
Det kommer vara otroligt utvecklande och stimulerande för honom så jag är glad att jag tänkte till.

Däremot måste jag och maken enas om hur vi enklast släpper kontrollen och gör det bästa för vår son!

 

2009 på vintern kände jag en märklig svag smärta på vänster revbensbåge... Jag jag skrivit om det fler gånger här...
2010 - ett par månader senare hade jag fortfarande ont från och till och sökte läkare på vårdcentralen.
Han påstår att det inte finns några organ som kan bli sjuka där, revbenet är det inte... Jag fick anti-inflammatoriskt och smärtstillande och det blev tillfälligt bättre. Men efter ett tag återkom det. Jag sökte läkare 4 gånger för samma sak och han hittar fortfarande inget.
På sista besöket bad jag om röntgen och först efter att jag gråti toch förklarat min oro inför stundande adoption fick jag en lungröntgen - som inte visade nåt. Så jag har inte fortsatt att söka.
Men ont, det har jag fortfarande från och till.

Jag trodde att det handlade om stress och outhärdlig väntan/längtan. Men sen ett år tillbaka lever jag ju familjeliv. Och smärtan återkommer, ökar, minskar, försvinner ett kort tag för att återigen öka och irritera mig och oroa mig.

Så i fredags fick jag ett brev som jag välkomnar! En kallelse till mammografi. Det KAN ju handla om det värsta tänkbara och då är det ju på tiden att jag får veta det.
Visst känner jag mig aningens oroad men samtidigt är det skönt.
Om inte mammografin visar något ska jag söka läkare igen för mitt onda. Någon slags förklaring måste det ju finnas på den knepiga smärtan. Den är ju aldrig outhärdlig utan mer som en smygande irritation och dov liten molvärk som ibland ökar och ibland minskar. Ibland tänker jag inte alls på det och ibland är det väldigt närvarande i mina tankar.

Just nu är sonen i en testningsfas. Han ser hur vi reagerar på hans utspel och hans nycker.

I lördags var vi på väg till stan för att gå på ett fik och ha en liten mysig familjefika tillsammans. Vi skulle stanna på en lekplats på vägen och rasa av oss lite och vi hade packat väskan med gott och gjort oss alla i ordning.

På vägen till bussen fick sonen gå själv och hålla en av oss i handen. Tills det var något som inte passade. Då började han galltjuta. Maken satte honom då i vagnen och försökte ge honom napp och snutte som tröst. Det funkade inte. Då blev sonen tillfågad om han ville gå brevid? Han bara fortsatte att böla hägt och ljudligt och skrek som om det var någåot riktigt allvarligt som var fel. Han skriker sällan så där högt och länge - inte ens när han slår sig.
Då tog jag upp honom och började bära honom, han ålade sig och skulle prompt ner och skrek och skrek och skrek...
Efter ca 50 m gav vi upp och vände hem. Han skrek som en stucken gris hela vägen hem. INGET hjälpte.
När vi väl kom hem så tog det stopp och sen var det bara över. Som om inget hänt.

Han ville väl inte vara ute då?

Igår var han jättetrött på eftermiddagen då han bara sovit ca 30-40 minuter på dagen. Vi hade bestämt att vi skulle träffas och åka till en affär i stan efter jag slutade jobbet. Vi fikade också och det gick bra. Men på vagnen hem började han skrika - inte som i lördags - inte gråtskrika - utan bara illskrika. Så högt han bara kunde så det skar i märg och ben... Gissa om båda föräldrarna skämdes och försökte med alla medel få tyst på honom. INGET funkade nu heller. Nappen kastade han bara i väg. Snutten likaså och så skrattade han sig hes mellan skriken för han fick ju sina föräldrar rejält irriterade...

Planen var att vi skulle gå till affären på vägen hem. Men istället fick jag ta barnet och gå hem - för han slutade inte skrika. Maken hörde honom nästan ända upp till affären och morrade tyst inombords.
Just där och då var han rätt billig på Blocket kan man säga...

När vi kommit bort från alla människor tystnade han och jag pratade med honom i lugn ton. Sa att så där kan man inte göra, då blir både mamma och pappa arga och ledsna för du beter dig väldigt dumt. Och då gör mamma och pappa det också och så blir det ännu värre...
-Mmmm sa han - sen var vi vänner igen, tror jag...

Och mina egna reaktioner måte jag ta ansvar för som vuxen. OM jag ätit ordentligt och om jag hade haft möjlighet att sova bättre natten till igår så hade inte jag reagerat så starkt som jag gjorde.
Då hade inte heller sonene fortsatt påsamma sätt när han inte fick reaktionen han ville ha.

Så gör om gör rätt. Ät ordentligt och försök att sova så bra det går. Då är jag kapabel till att bibehålla mitt humör och det blir bättre för alla. 

De dagar jag jobbar sent får sonen mycket mindre dos "mamma" och då kommer han oftare till mig på natten. När jag slutar tidigt har vi möjlighet att gosa ikapp lite på eftermiddagen och då sover vi alla mycket bättre. Fan att man ska jobba så ojämnt...

Ikväll är jag sen. Men jag passa de på att sitta väldigt nära och gosa och stryka min pojke över ryggen och tala om för honom hur mycket jag älskar honom och hur stolt jag är över honom. Hoppas det kan ge lite effekt på nattsömnen om jag inte hinner mysa så mycket med honom ikväll...


  

Ett nytt ord ingår i sonens vokabulär - Määäää...

Det betyder "jag vill följa med"...

Kommer kanske bli frekvent användt nu när förskolepremiären närmar sig...

Jag kommer förmodligen jobba som vanligt - men det känns som att hjärtat komer svämma över av känslor ändå! Vår lilla kille ska i ett huj bli stor och gå på förskola. Ensam med en herrans massa andra barn och vuxna... Många lika nya som han. Ensam i världen... Med mamma och pappa på behörigt avstånd...
Jisses vad blödigt det blev nu...

Det kommer gå fint, det blir bra. Jag intalar mig detta gång på gång. Vi är inte de första föräldrar som lämnar sina barn på förskola. Vi är bara inte helt redo än. Eller iaf inte jag.
Men verkligheten kommer ikapp oss.

... till föreskolestart...
Igår gruffade jag och maken om en hel del som hade med förskolan att göra. Tror det är för att vi båda är nervösa och att det känns läskigt att lämna sonen i någon annans vård plötsligt!

Tur att UMS finns och kan stötta... :-D Det är nog svårare för oss än för honom. Och det kommer gå jättebra allting. MEN jag känner mig lite utanför eftersom maken inte planerat in mig alls i detta utan ska köra sitt egna lilla rejs med lämningar och arbetstid och sånt... Vi har inte ens diskuterat detta förrän igår och han har redan gjort upp med sitt jobb om vissa saker osv - utan att ens tala med mig...

Får ta ett snacka till ikväll om detta - men nu tar jag helg!

Gjorde du något 2012 som du aldrig gjort förut? 
Många saker, mest vardagliga saker med sonen. Saker jag länge längtat efter som äntligen slog in...

Dog någon som stod dig nära?

Nej, som tur var...

Vilka länder besökte du?

Vi har inte rest utanför landet i år...

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?

Att känna mig trygg i mina relationer till vänner - att veta att jag betyder något för dem...

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?

Det finns flera viktiga datum så klart - det är en fördel med adoption - man får många bemärkelsedagar att fira... Födelsedagen, fådelsedagen, när vi kom hem till Sverige igen osv...
Det är så härligt att vi har förmånen att få fira dessa dagar!

Vad var din största framgång 2012?

Att ett "projekt" tog så kort tid som 6 veckor den här gången - rutiner, målmedvetenhet och erfarenhet och jävlar anamma gjorde det möjligt!

Bästa köpet?
Secondhandprylar - både till mig, till barnet och i julklapp...

Vad spenderade du mest pengar på?

Barngrejer...

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Den underbara vecka vi hade på skärgårdsön och ett fint telefonsamtal i november

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2011?

Somebody that I used to know - Gotye
Call me maybe - carly rae jepsen

Två låtar som spelats flitigt på radion i våras när jag var föräldraledig - sonen dansade så fort han hörde dem...

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Absolut gladare! Så många år som jag gått omkring med en grå aura av barnlöshetsdeppighet... Nu är jag rakryggad, gladare, tacksam över så mycket :-D

Vad önskar du att du gjort mer?

Träffat vänner, både gamla och nya!

Vad önskar du att du gjort mindre?

Sagt nej! Det måste varit årets mest använda ord... så är livet med en 1,5-åring... men jag jobbar på att inte säga NEJ hela tiden...

Blev du kär i år? 

Såklart - mest i min man!

Favoritprogram på TV?

På spåret, Digiloo... Fåret Shaun!

Bästa boken du läste i år?

Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två - boken som gav mig nya vänner, nya insikter, nya perspektiv!

Största musikaliska upptäckten?

Får nog säga podradio när... Lyssnar knappt på musik numera...

Något du önskade dig och fick?

En fantasi som kan gå i uppfyllelse i år (2013)

Något du önskade dig och inte fick?

Att min pappa tänkte om och tog tag i vår relation... att han prioriterar att få se sina barnbarn växa upp!

Vad gjorde du på din födelsedag 2012?

Minns inte - den dagen känns mindre och mindre viktig...

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Att jag vågade ställa människor mot väggen som inte behandlar mig juste...

Vad fick dig att må bra?

Att få vara med min familj! Lära känna nya människor och återupptäcka några "gamla"...

Att det jag kämpat för i relation till min bror funkar - att våra barn kan leka ihop och ha glädje av varandra!

Vilken kändis var du mest sugen på?

ingen...

Vem saknade du?

R mest... och min pappa...

De bästa nya människorna du träffade?

De fem starka smarta kvinnorna som ingår i den Genusgrupp vi bildat...

Mest stolt över?

Att gå tillbaka till jobbet - och gilla det! Att jag vågade prata om hur arg jag kan bli på min son och tog tag i det...

Högsta önskan just nu? 
Att vi ska komma iväg på en efterlängtad resa snart...

Det smäller nästan oavbrutet sen kl 20 och sonen rör inte en fena! Jag är imponerad! Mätt, nöjd och lycklig ligger jag nu i min säng kl 00:15. Det är min tur att stiga upp först imorgon.
Något säger mig att jag inte vaknar utvilad och ensam i min säng kl 07 som jag gjorde i morse... Trots att sonen bara sovit 15 minuter idag...

Hoppas ni haft ett fint nyårsfirande allihop! Har ni avgett några löften i år?