Maken har semester. Jag har mängder med saker jag skulle vilja hinna med att göra. MEN det blir liksom inget av det. När rutinerna för en tvåbarnsfamilj äntligen landat något kommer något nytt som gör att allt ändras igen. Så är det hela tiden känns det som. Det är liksom sällan stilla med två barn.

Men jag har bestämt mig för att prioritera att röra på mig igen. Min pappas död har liksom satt lite skräck i mig att jag ska följa i hans fotspår eftersom jag ärvt hans kroppstyp och har samma längtan efter god mat. Eftersom jag blev mamma sent i livet skulle ju mina barn vara unga och kanske inte ens utflugna ur boet om samma sak skulle hända mig vid samma tidpunkt i livet.
Dags att åtminstone försöka räta upp mitt liv på flera punkter. Det "goda" livet de senaste månaderna har såklart satt sina spår och efter att precis blivit mamma igen gör att man släpar runt på extra kilon.

Min man är en duktig löpare och jag vet att han då och då sneglat på olika träningsprogram för att hitta motivation till att sporra sig ytterligare. Kanske kan jag göra likadant? Jag har faktiskt en dröm om att någon gång orka springa 1 mil. Jag drömde om det redan för ett antal år sen. Precis några veckor innan jag gifte mig sprang jag ca 9,5 km utan uppehåll. Det är det längsta jag någonsin sprungit. Men det var många år sen.
Sen dess har jag prioriterat andra saker på min lediga tid. Som att läsa, sticka, sy och pyssla med annat kreativt.

Idag tog jag mig an det första passet på ett träningsprogram för att nå mitt mål. För att få extra inspiration lyssnar jag på Sommar i P1 och jösses vad det hjälper mig. Jag har gråtit massor till Maja Ivarssons berättelse om sitt liv, Martha Ehlins berättelse om sina 5 transplanterade organ, Annika Anderssons berättelse om när hennes pappa dog och när hennes man blev allvarligt skadad i en trafikolycka och nu senast om Tareq Taylor och hans fru som var med om en bilolycka som förändrade deras liv.
Tänk så många spännande livsöden som porträtteras i detta fantastiska radioprogram.
Och det hjälper mig i min sorg över att min pappa är borta. Att andra sörjer sina pappor och hyllar deras liv.
Imorgon ska jag lyssna på Maria Sveland, det ska bli spännande!

Vad mycket tvätt en liten familj kan producera. En som tränar typ jämt, en som grisar ner sig så fort han öppnar sina bruna ögon på morgonen. En som sölar, kräks och bajsar ner sig stup i kvarten och till sist en ständigt halvsvettig mamma...

Vi har inte haft tid/orkat/haft lust till att para ihop sockar och vikt kalsonger klart sen sist vi (läs jag!) tvättade och nu börjar vi om.

Inte för mitt liv trodde jag att döden skulle ta min pappa idag. Det finns ju ett helt nytt litet barnbarn du inte har träffat än. Min stora pojke längtar efter dig, det pratade jag och han om häromdagen när han såg dig på bild. Det fanns så många osagda ord och oupplevda händelser kvar. Och jag tänkte på det arv efter dig jag har i min kropp så sent som idag. Hur det INTE var det jag ville föra vidare till mina barn - och ändå är det just det jag håller på att göra. Så många ogråtna tårar dämmer upp mina ögon just nu och så många tankar far som ilskna bin i skallen. Varför i helvetet hade du så bråttom härifrån?
Jag minns inte när jag sa det sist men jag älskade dig, högt och innerligt, trots alla jävla stoltheter, olösta världsproblem och år av oläkta outtalade oegentligheter.
Du var min pappa, min enda pappa. Och jag saknar dig!

Av vissa förklarliga skäl blir det en del iPad-spel och lek för sonen just nu...
Han har två egna mappar med olika spel, pussel, bokstavslekar, målarböcker, memory osv. Han brukar hålla sig till dem ganska bra men det händer att han går in på ett spel jag har som som heter Panda Jam... Eller som han kallar det - lallespelet...

Han hittar också till SVT-appen och till Youtube. Favoritlåten är nog 'Mama Mia' med ABBA men idag har vi också marathonlyssnat till "lilla sällskapet's" Gå Ut...
- Samma låt igen sånger han och drar tillbaka 'reglaget' och spelar låten om och om igen...

Det har också hänt flera gånger att han "ringt mormor" på Skype på inte så lämpliga tidpunkter... De har vart bortresta och vi har kommunicerat via det eminenta verktyg!

Det är svårt att hitta bra appar på svenska som är gratis som fyller behovet. Vi har många på andra språk och eftersom vi har en pojke som utvecklas mycket rent språkligt just nu så talar han svenska, engelska, hebreiska och spanska här hemma nu...

Har du ett bra tips på appar för småfolk så tar jag gärna emot dem. Helst gratis!

Visst bubblar det fram en hel del rappakalja fortfarande men mest kommer det helt begripliga ord och meningar ur den lilla pojken nuförtiden. Helt nyligen skrattade han i sömnen och sa 'Natalie'. Hon kanske är hans första förtjusning för en människaefter mamma och pappa. Hon jobbar på ett café där vi fikar rätt ofta och han brukar dessutom ropa hennes namn över hela torget när vi inte ska fika!

Tvåordsmeningar kommer hela tiden och allt oftare även treordsmeningar... Han härmar allt och upprepar oftast tills vi förstår eller kommer med förslag på vad han menar...

Läs det här!
http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask

Jag blev både upprörd och berörd. Något jag själv inte helt kan relatera till naturligtvis eftersom jag är född av svenska föräldrar och har vuxit upp i svennebanan-land...
Men vårt barn är ju inte fött här, vad kommer han att möta i en allt kyligare värld?

Jag minns när vi gick föräldrautbildningen - den vuxna adopterade kvinnan som kom och berättade om sina upplevelser. Jag minns att jag frågade om efternamn.
De allra flesta som adopterats har ju ett "svenskklingande namn" - både för och efternamn...
Blir det svårare att växa upp om man har ett namn som klingar osvenskt vet jag att jag frågade...

Det kan ju vara nog så svårt att se annorlunda ut än sina klasskompisar och nära vänner. Att också heta ett annorlunda namn kanske spär på utanförskapet ytterligare.

Att man ska behöva oroa sig för hur det ska bli för sitt barn sen. När han växer upp. Jag vet att jag inte är ensam om att tänka så.

Läs. Fundera. Reagera.

Idag var det inte en enda tår på förskolan vid lämning! Tjoohoo!

Han gick in i kapprummet, det gick bra att klä av honom, sen gick han till pedagogen och vi vinkade genom fönstret... inga tårar, inget ledset, inga skrik!

Så himla skönt.

Nu måste vi tro att det fortsätter så här!

Mina äldsta vänner som faktiskt vet det mesta om mig - som jag bott med, skrattat med och gråtit med - dem träffar jag nästan aldrig längre... Jag har skrivit många gånger om dem. R och A och några till...
Men för något år sen bestämde vi oss för att försöka ses ibland och äta middag och prata ikapp.

Länken mellan oss tjejer (6 st totalt) är R... hon har ställt in alla gånger vi sågs förra året. Och nu bestämde hon ett datum i januari. Som hon flyttade fram till början på mars. Nu hörde jag mig för hur det blir den här marslördagen vi sagt vi skulle träffas. Efter en veckas betänketid meddelar hon att hon inte kan och vill flytta det till mitten på april...

Det är nästan skrattretade. Jag och R har faktiskt inte träffats sedan sonen fyllde år och tja, vi går in i hans 21 månad så det är inte långt borta att det blir ett år...
Jag vet att det inte är personligt - men det är märkligt att inte kunna ta sig loss från allt som är vardag med vab, jobb, familj, måsten och tvång för att ägna en lördagkväll åt att snacka skit med gamla vänner och äta något gott och kanske dricka lite vin...
"Inte för att hon inte vill"...

Jag är glad att jag har andra vänner för tänk om hon hade varit min enda...
Jag är tacksam över att jag har andra vänner, nära och nya... de betyder alla väldigt mycket för mig!
Jag måste komma ihåg att tala om det för dem ibland också!

Det är ledsamt med dessa gamla vänner som man ändå delat så mycket med. Men de tycks liksom inte hänga med in i den tid man lever nu.

För att avrunda med lite av mina vardagsbekymmer så gick det faktiskt bra att lämna på förskolan idag. Visst var det lite gnäll idag med men det kändes som att det var mest för att det "hör till"...
Sonen fick lyssna på barnradio på vägen dit och han gnällde lite när han blev avklädd men gick självmant in på sin avdelning hållandes handen med mig. När vi väl kom in grät han men sprang fram till pedagogen och blev såklart upplyft. Sen vinkade vi i fönstret och då såg jag att han grät men det gick nog snart över... Det kändes ändå bra idag... Hoppas det går bra för pappa att lämna imorgon...