Igår tänkte jag ringa till pappa men jag gjorde det inte - för jag har för mig att han jobba sen då jag är tidig... alltså skulle han inte kunna prata.

Idag kom han in på jobbet och jag berättade för honom att vi kommit fram i kön och att vi skall skicka in vår ansökan och han ska bli morfar, kanske så tidigt som till sommaren redan...

Inga överdrivet glada miner, inga direkta följdfrågor, inga grattis - ganska beige mottagande av mina glada nyheter...

Well, well... alla kan inte bli uppåt-väggarna-glada...

Men nu i efterhand tänker jag på min brors berättelse om deras nya soffa:
Brorsan och hans tjej har renoverat sitt allrum i källaren och skaffat sig en ny bred soffa...
Pappa med sambo är på besök och kommer ner i rummet och börjar genast klanka ner på soffan...
-åh nej, det är en sånd är soffa som vi äldre inte kan sitta bekvämt i och än mindre ta oss upp ur sen...
Det är en vanlig soffa och VEM i hela friden sitter med ryggen mot bakre kudden och fötterna i golvet i en soffa nu för tiden?

Nästa kväll kommer brorsans sambos föräldrar på besök och rusar ner i undervåningen för att "spana in den nya soffan!"

När pappan kommer ner i rummet gör han ett soffdyk och landar på rygg och vräker sig ordentligt och utbrister:

-FY FAN VILKEN SKÖN SOFFA!

Ungefär samma ålder på folket - men totalt olika som personer...

Vem vill man bjuda hem igen?

Pappa ska komma tillbaka till jobbet imorgon på förmiddagen. Kanske orkar jag påtala att jag inte velat ringa honom - just på grund av att vår kommunikation går ut på att jag ringer och njuder in mig själv...
jag vill att han/de bjuder till mer - det måste visa intresse de också.
Vår relation kan inte bygga på att JAG driver den framåt...

Kanske orkar jag påtala min tidigare ilska och ifrågasätta hur det blev som det blev?
Sen kan jag efterlysa lite mer intresse för vår "kakan" också kanske?!

Hade efter jobbet en supermysig förkväll med min vän från FL... Hennes lilla kille har blivit stor nu, 9½ månad och glad och sprallig! Vi tog en lång promenad i Slottskogen och sen fikade vi på Linnégatan!
Jag berättade att jag nu är "havande" :-D
Hon blev skitglad och sen pratade vi en hel del om allt och hon delade med sig av en bra men tråkig nyhet - Jag delar hennes glädje och sorg såklart...
Jag förstod på henne att hon tyckte det var svårt att kanske prata med just mig om det men jag försäkrade henne om att det är helt okej. Jag är snart ifatt henne... allt kommer bli bra även för mig!

Hennes ödmjukhet och empati inför mig och våra medsystrar är beundransvärd! Tänk om alla tänkte och agerade som hon? Hur annorlunda skulle det inte se ut i världen då?

På vägen hem sen ringde mamma... jag berättade att nu var vi officiellt igång och hon blev jätteglad! Dessutom hade hon postat något till oss, eller till "bäbisen" eller barnet rättade hon sig snabbt. Till er alla!

Jag hoppas det kommer fram imorgon, jag är jättenyfiken!

Gott att han åtminstone mamma ombord på den här skutan...
Hoppas att vår hoppiland-kalle-hemutredaren har hittat den där livbojen vi saknar...
Annars driver vi bara...

NU måste jag sova... nattinatti!

 

Greengal

4 november 2010 23:59

Hej! Vad roligt att ni snart ska få skicka papprena till landet!! Då väntar ni verkligen barn på riktigt! Spännande! Hoppas det går bra med socialtanten!
Jag hoppas att vi får böjra skicka papper till Sydafrika om drygt 1 år. Kram

litenlangtan

5 november 2010 07:44

Hej Greengal! Du får jättegärna skicka om inbjudan till din blogg IGEN för jag lyckas ju aldrig få inträde där...
Ni köar i Sverige nu då förstår jag?
Jag jag känner mig nästan "gravid" och alldeles upprymd!
Jag hoppas att soctanten är medgörlig... Jag vågade inte fråga AC vad som händer OM hon vägrar... men det verkar väl märkligt att hon skulle göra det?! Men men, man kan aldrig känna att det bara flyter på utan kamp...
Men livet är ju bergådalbana!

 

Hedda

5 november 2010 12:40

Vad tråkigt med din pappas reaktion. Vad ska man göra med föräldrar egentligen? Nånstans får man acceptera att de är som de är och se om man kan ha en relation på de premisserna ändå...

http://heddasdagbok.wordpress.com

 

Sara

7 november 2010 13:52

Efter matförgiftning och kraschade datorer är jag tillbaka i cyberrymden. Herregud vad är det som händer är ni på G nu?????? Tänk vad fort det gått, nu det sista.

Maila mig, jag vill veta ALLT, din adress har kommit bort nu när datorerna kraschade!!!

Ny adress; saralena.axelsson@gmail.com

KRAM
Sara

litenlangtan

7 november 2010 23:44

jag undrade just vart du tagit vägen... Nu söndag kväll är det för sent att skriva - men jag hör av mig imorgon!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...