Lyssnar på Birgitta Olssons Sommar i P1 och försöker fixa nån struktur den här konstiga morgonen...

Översvämning i källaren (igen) och jag började sent - det första jag möts av är att en kollega fått en hjärnblödning. Hon är inte mer än 43 år gammal och det är nog ovanligt tidigt... En omtyckt och rak kollega - som i onsdags kväll fick svår huvudvärk och kände sig väldigt trött... I fredags morse åkte hon till sjukhus och är kvar där än - skadans omfattning ännu oklar...

Så jävla hemskt. Ytterligare en kollega är uppsagd - men på egen begäran - hon och hennes kille flyttade ju från kommunene i samband med att de fick barn...
En kollega till fick ju en stroke i november och är inte på långa vägar återställd...

Livet hänger på en skör skör tråd.

Min bror ringde och vi talade om vår pappa och vår relation till honom. Vi pratade också om barn och vänner och hur vårt liv ser ut med alla fallgropar och ångestladdade saknader och upptäckter...

Hur jag saknar N men inte orkar vara den som drar i trådarna längre. Hur det känns att inte vara bjuden på barnkalas med den enda tänkbara förklaringen att vi inte har barn...

Hur vännerna tycks vara onåbara...

Hur man tröttnar på att 99% av gångerna vara den som är "sammankallande"...

Hur hjärnan går på högvarv för att hitta förklaringar till varför saker är som det är...

Hur ledsen man kan bli över så många konstiga händelser på en och sammadag... Nu startar jag återigen det pausade Sommar och försöker få något gjort!

Dagen började med frukost hemma och sen gick vi till en granne ovanför backen och "räddade" en vinbärsbuske. Vår ena granne har lovat att plantera den för sånt är jag inte så bra på.

Sen mötte vi upp en av mina systrar och hennes kille på Liseberg för att eventuellt åka en del. Jag och syrran gillar att åka men våra killar står helst på backen. Trodde vi iaf... :-D

Maken ville ha egna biljetter för i dag skulle han visst åka grejer... Jag och syrran fick själva åka både Atmosphere och Uppswinget som är en rejäla gunga som svingas ut över bergssidan...
Sen gick vi vidare till Virvelvinden och där gjorde syrrans kille oss sällskap och så åkte vi alla fyra Pariserhjulet. Våra karlar svettades och tyckte det var rejält obehagligt att vara i luften... Men det gick över som tur var! :-D

Sen åt vi lite godis - jag och syrran åkte några andra attraktioner och sen bestämde vi oss för att åka upp till Atmosphere igen för att de andra ville ha B & J-glass. Då började det regna... Vid nästa uppehåll gick vi för att dricka lite kaffe - då regnade det igen - sen blev det uppehåll och då tog vi Kållerado - alla fyra och då var vi blöta allihop. Balder och Kanonen fick vi åka själva men sen kom det mer och mer regn och vi tog Jukebox som en sista grej - allesammans och sen åkte jag och maken för att hämta lite mat och de åkte för att släppa ut hunden...

Nu är vi hemma igen - nöjda och glada med en heldag på Liseberg! Vi har verkligen haft roligt och jag är sjukt impad av min man. Vi har ju vart ihop i 5 år och han har aldrig velat åka något alls. Både höjdrädd och fart/snurr-rädd som åkt både upp i luften och runt runt runt...!
Superimponerande! Jag är så stolt! Detta bådar gott för nästa sommar med lillo - kanske vill h*n åka massa saker och jag är rädd att maken ska föra sina rädslor vidare (precis som han fått sin höjdrädsla av sin mamma) och det är kanske inte jätteskoj att åka farfarsbilar 30 gånger på raken - bra om man kan turas om...

I morgon börjar min sena vecka - stön... 3 heldagar med märkliga kollegan... men ledig fredag - skönt!  

Min pappa ringde mig igår - det första han frågade var om adoptionen - helt klart pluspoäng på det!

Jag sa att jag inte hade tänkt lämna landet för att hämta vårt barn utan att berätta det för honom...

Sen kom det verliga skälet till hans samtal - han hade såklart en praktisk fråga som jag besvarade och han skulle titta förbi mitt jobb idag och hämta upp en pryl som han behövde...

Och det gjorde han. Vi pratade lite granna och jag fick också krama om min yngsta lillebror. Jag bad honom ringa mig igen när de testat den där käcka prylen han hämtat.

När de åkt kände jag verkligen HUR mycket jag saknar dem - hela pappa-familjen...

När pappa ringde och berättade om grejimojen så sa jag att det var något mer jag ville säga...

Jag sa som jag känner; att jag saknar dem och längtar efter dem MEN att jag inte vill vara ensam om att hålla liv i vår relation. Han kan ibland säga att vi borde ses och att vi kan komma dit och hälsa på. Men hittentills har jag sen själv ringt och bjudit ner oss. Det får vara slut med det.
Pappa hade 700 olika besked om varför det blir så här.
Och sa att han skulle försöka bättra sig.

Jag avslutade med att säga att jag vill ha dem i våra liv och i lillos liv men att vi måste dela på ansvaret för vår gemensamma relation. Och att jag saknar dem alla.

Tanken var att försöka få honom att begripa att han är saknad och efterlängtad - både av mig och min brorsa - han är ju vår pappa - trots att han inte alltid vart så bra på sin papparoll.
Jag vill inte skuldbelägga eller anklaga - jag snackade med min bror för någon vecka sen om just det här och vi bestämde att jag skulle försöka prata med pappa själv först. Nu har jag gjort det. Jag tänker inte vara arg på honom utan uppmanar till att förbättra relationen mellan oss. Ingen skuld, inget grälande om det som varit. Se framåt och gör vad du kan för att påverka och förbättra - det är det som har funkat för mig och brorsan och mellan mig och mamma också...

Jag förstår också hur min man upplever sin saknad efter de familjemedlemmar han inte har i sitt liv.
Jag känner mig också stolt över att jag äntligen fått det här ur världen.

Jag hade ganska fullt upp igår kväll och hann inte sakna maken särskilt mycket eftersom jag var gräsänka igår.

Genom en grupp på FB såg jag att någon skulle skänka kläder till en kvinnojour och man förstår ju att behovet av allt från underkläder till ytterkläder och vinterkläder för både barn och vuxna är stort då de ibland går ifrån allt det äger och har för att få skydd från en man som slår.

Jag tänker på "fröken Sverige" och tänker att jag haft tur som inte mött någon sådan i mitt liv.
Usch usch usch.

Jag fick rensat bort en hel del - kjolar säkert 8-10 st, jackor, koftor, toppar, blusar, skor, lite smycken och några andra saker. Mössor och vantar och halsdukar hade jag en hel mängd av och de barnböcker jag köpt dubletter av fick åka med. Det var secondhandböcker så det var inga dyrgripar...

Idag ska någon komma och hämta allt och det är också skönt. Jag hoppas hon har tid att prata lite för jag har funderat så himla länge på att göra något på ett ideellt plan med något som har med just utsatta kvinnor. Kanske kommer det en möjlighet för mig att kunna hjälpa till på något mer sätt.

Torsdag idag. Dagen har bara susat förbi. Jag borde sitta och kriva en ekonomisk rapport just nu men det var mer spännande att skriva blogg.

Märkliga kollegan är i full fart igen - i morse låg 5-kronorna i prydliga högar i kassalådan som jag tog ur kassaskåpet. Han står alltså här på kvällen efter stängningsdax och ordnar 5-kronor i 4 högar i lådan innan han låser in den i skåpet för natten.

Han rättade till mattan som mattgubben precis vart här och bytt också. Den låg visst inte på rätt avstånd från skrapmattan som ligger nersänkt i golvet framför ytterdörren.
Det är just de här sakerna som har med andra att göra som stör mig så infernaliskt. Att rätta till sopsäcken i tunnan efter att städpersonalen varit här och satt i en ny, att ställa kaffemuggar av papp i "raka rader" vid kaffemaskinen när någon tagit en kopp kaffe. Att dra mattan 2 cm närmare kanten när mattgubben vart här...

*SUCK* - det här är de saker man märker. Jag undrar vad han gör efter mig när jag har gått hem...

Nu är det lunch! Sen får det bli ekonomisk rapport!

Ibland kan jag förundras över att människor tycks tro att vår väntan på barn började samma dag som vi skickade våra handlingar till landet. Det är iofs det lättaste sättet att relatera till det. Att från den dagen vi postade handlingarna så började nedräkningen...

I sommar var jag på ett kalas och en tjej (som är styvmamma) hade två "roliga" kommentarer. Dels sa hon att "vi hade halva tiden kvar" - det var då ca 4½ månad sen vi postade... Och dels undrade hon om vi adopterade av ideologiska skäl...

Med halva tiden syftade hon på att man väntar biologiska barn i ca 9 månader (plus minus månader/veckor/dagar) och att vi då skulle vara halvvägs i vår väntan där och då...

De ideologiska skälen finns ju där o c k s å men det är ett bihang - en positiv räddningsplanka. Att vi har det materalistiskt bättre och ett mer demokratiskt samhälle och utan alltför mycket religiösa, politiska och sociala regler. Däremot har vi fortfarande rasism och främlingsfientlighet - kanske mer nu på vissa plan - än tidigare...

Men vi adopterar INTE av ideoligiska skäl - näe, det är av rent egoistiska men hjärtliga skäl... Vi vill vara familj, få tillträde till delar av livet som är dem med barn förunnat, vi vill slösa vår kärlek och vår tid på ett barn, utvecklas och svetsas samman till en trygg familj.

Vår väntan på barn - den som började med fantasier om en knappt synlig bula på min mage men som numera handlar om ett brunt lockigt (?) hår, sammetsbruna ögon och små vita risgryn till tänder - den började för sisådär exakt räknat 1682 dagar sen...  

Längtan började för oändligt mycket längre sen - och den innefattade även en man att dela familjelivet med då... Sen kom mannen och vi påbörjade på allvar vår längtan tillsammans. Det var ju först när han fanns där sida vid sida som det kunde fungera i praktiken också...

Det är helt omöjligt att föreställa sig hur lång tid är. Det ser ut som en felskrivning - men det är det inte...
Jag menar en seeeg dag på jobbet kan ju upplevas som en evighet, det tar aldrig slut... Medans en rolig stund som är lång blir kort som en snutt för att den tar slut...

Flummigt va?!

Jag tänkte imorse på min ena kompis dotter. Hon fyllde nyss 3 år... Vi var precis i början av IVF när jag fick reda på att hon fanns som ett frö i hennes mammas mage...

Hon var inte särskilt påtänkt, mer ett litet hoppsan - men hon gjorde sån otrolig skillnad i sina föräldrars liv. Hon är nu tre år. Så viljestark, så söt, så rolig och tokig - glad och sprallig och alldeles underbar...

Tre år. I så lång tid har vi varit medlemmar i AC. I hela hennes liv har jag grunnat, längtat, väntat och grubblat och vänt och vritt på möjligheter, upplevelser, tankar och funderingar kring det här med barn.
Visst kan det vara så att det finns en mening med saker och ting. Både jag och Maken har haft de här moraliska och filosofiska funderingarna - det kanske inte är meningen att alla ska ha barn.
Nä. Det är nog inte meningen. Men meningen är felvriden. Den är på kant med tillvaron. Det finns mängder med människor som aldrig borde blivit föräldrar. För de kan inte inse situationens allvar. För att de inte kan vårda och sörja för det barn de satt till världen. Vissa vill men kan inte - vissa kan men vill inte - vissa kan inte och vill inte. Och så finns vi som vill men inte kan. Alls. Själva.
Då passar det väl bra om vi kan och vill ta hand om ett barn vars föräldrar inte kan eller har möjlighet att själva se sitt barn växa upp.

Fler borde adoptera säger en del människor. Ja. Fler borde adoptera. Dels för att det finns så otroligt många barn i världen som växer upp utan den kärlek och omvårdnad som de förtjänar. För att många barn bor på institution hela barndomen. För att så många människor borde få vara med om denna märkliga men underbara resa. För jag är helt övertygad om att det kommer bli en fantastisk sådan. När den väl tar sin början...

Än så länge håller vi bara på att ta ut kordinaterna - vi håller på att preparera oss inför uppdraget, planera resrutt och vad som ska få följa med på färden. I viss mån också vilka som ska åka med. För ibland känns det jobbigt att inse att alla de jag känner faktiskt inte kommer hänga med. Antingen så vill de inte eller så låter jag dem inte.
Jag har lyckats ganska bra med att ta mig själv i kragen och utsätter mig inte längre för de "risker" som tidigare varit mina berg-å-dal-bane-relationer... Det kan ju bero på att jag hittade en man som gav mig allt det jag behövde och tog emot allt det jag ville och kunde ge...

Men när det kommer till vänskapsrelationer så har jag fortfarande tendenserna kvar. Jag vill för mycket. Vil ge lagom och få tillbaka. Vill få mer än jag får. Blir besviken när det sker och ledsen för det.
Det är ju på ett sätt också en kärleksrelation. Till vänner. Det är det som jag inte fattat och som jag fortfarande kämpar med.

Jag vill finnas med i deras priolista. Jag vill känna mig saknad. Inte bara läsa det mellan raderna då och då. Att man borde ses oftare. Att 'jag skull ringt men...' Att jag är en självskriven gäst när de hittar på något roligt... Inte bara när jag frågar om något händer...

Jag är väldigt glad åt de nya vänner den här barnsaknaden gett mig. Det som knyter oss samman är att våra tankar och känslor bottnar i samma längtan. Vi är på olika nivå i livet men vi har alla samma mål. Att bilda familj.

Däremot tror jag att min barnsaknad även här avspeglar vad och varför i många lägen kring mitt privatliv och min fritid...
Jag har alltid varit en grubblare och jag har en tendens att fundera mycket när jag har tid över. Lite att göra på jobbet i kombination med en luftig fritid gör att hjärnan har fritt spelrum. Många andra har så mycket folk omkring sig att de inte hinner se att de är ensamma... :-D
När ett barn fyller min tid från morgon till kväll kommer många av dessa saker få en naturlig fortsättning eller ett naturligt slut. Även jag komer inse hur svårt det är att få ihop livet och alla borden, måsten och viljor hit och dit...

Det blev ett långt och spretigt inlägg idag med... dagen som började med att jag öppnade upp ett nytt inlägg och fick inte ur mig något...

Nu har snart min arbetsdag gått och jag ska förbi vår lokala second hand på vägen hem. Sen ska jag rensa i garderober och källare för att plocka fram kläder som ska skänkas till en kvinnojour. Sen ska jag blogga på pysselbloggen, lillos egen blogg och fota lite nya skapelser - ikväll har jag både TV och dator för mig själv... Maken är lite på rymmen...

Längtar dock till imorgon då han kommer hem igen!

Oj vad trött jag är nu... vi har varit i skärgården hela dagen och haft det helt underbart...

Vi åkte supersnabb ribbåt och promenerade en stund på Vinga... Vi såg sälar och har myst på piren och i stan med god mat och gott vin...

Sjön suger och jag är helt mör... Men lycklig!

 

Vår adoption har inneburit två steg fram och ett tillbaka när det gäller familjerelationer.

Jag känner mig närmare min mamma än på mycket mycket länge. Jag blir inte längre förbannad varje gång vi ses utan kan träffa henne med och utan andra och det funkar.

Den bästa relationen som förbättrats är den till min brorsa. Det känns otroligt mycket bättre - trots att vi egentligen inte ses oftare än innan - det är bara det att vi inte är i luven på varandra HELA tiden - det är en otroligt mycket bättre känsla. Vi kan samtala om saker och vi har båda tagit ett ansvar för att föra relationen framåt. Vi vet vad som triggar den andre och vi undviker de situationerna och det ger mig en känsla av nöjdhet.
Det har tagit nästan 3 år att känna så här men det har vart väl värt det...

Den relation som har försämrats betydligt är den mellan min pappa och mig. Mellan min bror och honom har den alltid varit undermålig och mest på en "måste-nivå" medans jag alltid varit 'pappas flicka' - men relationens varande har vilat på mig... Sen jag var tonåring och mina föräldrar gick isär...

Det har tagit över 20 år att komma till den här punkten - när jag känner att OM vi ses och hörs beror helt och hållet på mig. Visst har jag känt det så innan också men då har jag helt och hållet tagit det ansvaret och hållit relationen levande - nu är den obefintlig och det på grund av att jag inte jobbar på den längre.
Jag ville veta hur min bror gör och vi talades vid en stund idag. De besökte pappa i början på hans semester, helt pliktskyldigt. Och självklart bjuder de inte till deras dotters kalas nu snart - men ingen vet om de tänker komma.

Brorsan berättade att hans dotter saknar sin farfar och längtar efter honom. Brorsan vet inte hur han ska göra - han vill ju att farfar ska vilja träffa sitt barnbarn också. Jag tror han saknar sin pappa också - för det gör iaf jag. Men det måste ju finnas en vilja, ett intresse, relationen kan ju inte bara baseras på att en tar allt initiativ och söker den andre.
jag inser ju det nu, att alltför många relationer ser ut så och en dag tar det stopp. Man orkar inte vara den som driver och driver och driver, man måste få bränsle också...

Jag hade som förslag till brorsan att han ska berätta för vår pappa hur saknad och älskad han är av sitt enda barnbarn. Att vi saknar och älskar honom likväl - men att vi inte vill fortsätta bära relationen på vårt ansvar. Att vi tagit avstånd från det som sårat hos varandra (syskonen) och mötts på halva vägen och att vi är intresserade av att ha en fungerande relation med vår pappa och våra barns farfar/morfar...

Eftersom det aldrig kommer något bra tillfälle så får jag se till att skapa ett...

Och med så mycket annat - om jag inte tar tag i det så kommer det rinna ut i sanden och bli ett 'ingenting'...

Jag tänkte dela med mig av min blogglista - dessa tjejer (!) är inspirerande, roliga, knasiga och vackra och alla deras mysiga sidor besöker jag när jag behöver piggas upp och se vackra saker och nya hyss... 

Lilla A

ljuvligt pyssel för små och stora barn - här har du ett samlat pysselbibliotek!

Engrish

helt enkelt galet dålig engelska

Mina bestyr

Tvillingmamma bosatt norröver - fina bilder och lagom vanligt

Popmorsa

Varannanveckasmamma med spännande vänner och coola intressen

Elsa Billgren

Rödhårig! Modeikon! Fotofantast! Henne vill jag vara!

Norrsken

vackra finurliga och roliga bilder i en salig blandning

DosFamily

Pyssel, inredning, foto och DYI...

Bara 5 barnkalas

Allt du berhöver veta om barn - i siffror...

Dödergök

Vemodig popälskande husrenoverande stickerska från Dalarna

Nu får du ge mig dina allra bästa bloggtips - allt från inredning, matrecept, familjeliv, secondhand, kärlek, trams - ja vad du vill!
kom igen jag behöver lite nya länkar!