Idag har jag fått ett mail med en förfrågan om jag fortfarande är intresserad av ett jobb jag sökte innan sommaren...

OM jag är! Även om mina arbetstider skulle bli i princip samma som jag jobbar idag mina sena veckor så är jag solklart intresserad av att träffa dem och höra mer om vad de behöver och om jag kan plats där...

Jag hoppas höra från dem igen snart om en intervju kanske? Det hade vart grymt!

För ett par veckor sen träffade jag en gammal klasskompis och hennes barn - vi har ju inte setts eller umgåtts på nära 20 år men vi funkade då och funkar nu. Hon är hemma med sitt yngsta barn och vi kom att prata om åren som passerat och självklart uppdaterade vi oss kring vad som hänt och vilka man träffat och varför och varför inte osv...

Vi kom att prata om vänner som glidit bort och anledningar till detta och vi var nog båda lite tilltuffsade av livet och har haft våra svackor. Men nu känner vi båda två att vi har tagit os upp ur respektive gropar och ser omvärlden på lite annat sätt...

I lördags fick jag ett SMS av henne där hon berättade om en av de där gamla klasskompisarna som vi pratade om då. Hon var död enligt den dödsannons hon hittat i tidningen - visste jag något mer om detta dödsfall?
Jag har ju itne haft någon egentlig kontakt med denna tjej på de 20 år som gått sen gymnasiet så jag visste inget - men vi är inte 40 ens - vad kan ha hänt? Sjukdom? Olycka? En önskan om att inte leva vidare?

Igår hade hon haft kontakt med en annan gemensam klasskompis som visst haft kontakt under alla år. Hon hade cancer i magen och behandlades för det sen förra sommaren. På midsommar fick hon en propp i lungan och nu hade hennes hjärta gett upp. Det är alltid tragiskt med för tidig död. Alltid! Jag slungades raskt tillbaka till min första relation. Med killen som hade cancer, inte en utan flera gånger - hur överjävligt det var, hur ovisst det livet var. Hur skör och bräcklig den tråden är som våra liv ibland hänger på.

Vi är inte 40 år fyllda och en av oss har redan lämnat jordelivet...
Jag har idag ingen kontakt med min gamla pojkvän som var sjuk så många gånger. I en period av friskhet lämnade jag relationen. Jag har inte sett tillbaka men jag hoppas att han lever och mår bra...

I min själviskhet önskar jag dock att mina gamla klasskompisar som kommer att återses på begravningen inte ska tala om mig. Jag menar sådär som man gör när man ses igen efter många år isär.
-Vilka gamla klasskompisar har du kontakt med?

Frågan kommer ju...

Den andra klasskompisen - som haft kontakt med henne som dött - hon och jag var bästa vänner länge länge...
Men idag har vi ingen kontakt och jag vill att det så ska förbli. Jag vill inte att hon ska veta vad jag gör, hur jag mår, vad jag drömmer och hoppas på. Jag vill inte att det ska pratas om mig. Det var ju en stark anledning till att jag lämnade lilla hålan där vi bodde och flyttade till den något större och mer anonyma storstaden...
Kan jag be min nygamla vän att inte säga något om mig? Kan jag vara så självisk och egocentrisk i denna stund av sorg? Jag ska själv inte gå på begravningen så långt har jag bestämt. Det är hemskt och tragiskt men
jag vill behålla min integritet när så många andra jag inte känner delar det mest privata av mig... Det kanske är just det...
Att ni inte vet vem jag är (oekj då, några av er vet ju) gör det lättare för mig att vara öppen och rak med vad jag känner och tycker...

Snart dax för ett besök hos företagshälsovården. Min oro över min värk ivänster sida finns kar. Efter min husläkare skickade mig på lungröntgen före sommaren så har väl oron släppt något. Men inte värken, den biter sig envist kvar i sidan på mig. Och jag vill inte upptäcka något läskigt som förkortar mitt liv. Därför ska jag inistera på att förtagsläkaren skickar en remiss någonstans där vi kan komma fram till vad min värk kommer ifrån. Jag är nämligen rädd att den inte ska släppa när min väntan och längtan är över - att den inte är inbillad utan högst verklig...

Usch usch usch sicken morgon...

det här var sista gången jag drack någon större mängd alkohol innan lillo är här och antagligen efter h*n kommit också. Så här dåligt vill jag aldrig mer må...
Det är inte värt det.
Men men, det var säkerligen 15 år sen jag mådde så här illa dagen efter...

Igår var jag och maken på en fest på kvällen och vi hade väldigt trevligt och roligt till en början...
Det var hur härligt som helst att träffa J igen efter alla dessa månader utan henne och jag fick sagt att jag saknade henne. Jag vet dock inte hur jag går vidare nu, det får jag nog fundera på. Jag skulle vilja förklara för henne att ja - vår vänskap tål att vi är ifrån varandra MEN den tål inte att hon totalt negligerar mig i månader i streck. Den tål inte att jag är den enda som vill ses och vill höras. Jag fick inte sagt att jag unvikit att höra av mig för att det är hennes tur OM hon vill. Men jag kanske måste få det sagt...

H och A som jag skrivit om här några gånger var ganska runda under fötterna redan när de kom. Några öl och drinkar senare gick vi faktiskt till en pub med bara dem för att ta en sista öl...
Där utspelade sig något som jag idag önskar aldrig hänt. H var ganska tankad och sa de mest bisarra saker som jag inte ens tänker redogöra för här. Jag vill nog helst bara glömma. Men på henne lät det som att hennes längtan efter vårt barn är lååångt mycket starkare än vår. Och det kändes nästan som att det är vårt "fel" att vi inte kan hämta lillo. Det var liksom känslan av 'samtalet'. Tillslut orkade jag inte lyssna mer utan ville bara gå därifrån. Jag sa att jag måste på toa och då var H så full så hon ramlade ner från stolen där hon satt och min man sa till hennes kille att hjälpa henne upp men han bara skakade på huvudet typ...
Efter mtt toabesök gick vi på en gång och jag känner att det hade vart ganska skönt att slippa träffa dem på ett långt tag...
Känslan av det bisarra samtalet dröjer sig kvar och jag vet inte vad jag ska tycka egentligen.
Jag hoppas verkligen att deras barnvakt stannade hela natten och tog hand om deras dotter även idag på morgonen för föräldrarna var allt annat än i form igår...

Både jag och maken har legat utslagna idag efter gårdagen och vi åt en väldigt sen frukost. En promenad till sjön och lite björnbärsplock var allt vi orkade företa oss idag. Hujedamig - tänk att man spenderat söndagar så här i flera år i streck som singel... TUR att det är slut med det sen länge länge... Det är ju helt sjukt vad lite man får gjort när man mår som man förtjänar...

Roligt uppdrag på jobbet imorgon - det ska bli roligt! Möte med alla cheferna på tisdag - det ska bli intressant att höra vad som hänt/ska hända - det ligger en del i pipen att tala om...
Sen kan man ju alltid hoppas på något skojjigt telefonsamtal också men det är väl inte att tänka på?

Nja, stiga upp vid 7 på en ledig lördag är inte drömscenariot men vad gör man inte för sin man! Det är tävlingsdags och han har förberett sig och är peppad till stordåd! Det är faktiskt så jag knappt hinner gå från starten via bilen till målet innan han står där! Klart bästa tiden på milen i år! I mål som 8:e man och bara omsprungen av en tjej på elitnivå! Min man! Så roligt att han fick sätta personligt rekord! Sen pratade vi kort med en löparbekant till honom som också ska adoptera. Fast de har lite snävare marginaler. Han har en sjukdom som är svår att leva med med Socialstyrelsen har sagt ok nu! Min vinst var att göra bort mig totalt genom att köra fel i stan och hamna på en cykelbana vid torget där vi var för att hitta en secondhandbutik jag spanat in... Fynden kommer presenteras på Pysselbloggen sen! Nu blir det vila och sedan lite fest!

Har haft en fin dag idag - lockade hem R och hennes barn till mig idag på en snabb liten fika...
jag bjöd på hembakt bulle, saft och latte och så fick barnen leka med alla lillos leksaker. Där finns ju en del att pyssla med...
Roligast var ju magnetbokstäverna, alla smådjuren och andra magneter - som inte lillayster fick ha för hon är för liten...

Vi läste saga om Babar och mellan höga barnskrik och annat oväsen försökte jag och mamma R prata lite... Det var ju ett tag sen vi sågs och vi avhandlade gemensam bekants nya kille - det verkar väldigt bra att hon träffat någon bra och vi var båda glada åt detta.
Sen frågade R om J och jag sa att jag lessnat på att försöka nå henne - att vi kanske kommer hänga med varandra nån gång längre fram men just nu verkar inte N ha tid för mig och jag orkar inte vara ledsen över det...

Sen pratade vi lite om A. Hon och hennes man separerade ju i januari och A flyttade ut. Under våren och sommaren har de gått i familjeterapi och tja, jag vet inte om de löst några problem - MEN de kommer hur som helst flytta samman igen. På nytt ställe. I början på september men dehålla A's lägenhet och hyra ut i andra hand.

Jag kan bara hålla med R - hon sa att för barnen och familjen så kan det säkert vara bra men vi andra kan ju bara beklaga...
A's man är en skitstövel. Det är inte mycket mer att säga om det - och jag tror inte det var någon som blev så vansinnigt ledsen över att de gick i sär - tvärtom. Och nu är de på väg att bo ihop igen och vi håller andan.

Det blev ingen jättelång fika men det var roligt att ses och härligt att träffa barnen igen. De växer, frodas och är härliga att vara med!

Annars är det fredag och det är nytt möte på barnhemmet idag hoppas vi...
Jag tog mig en loppistur efter besöket och hittade till min stora lycka en hel hög med barnböcer på spanska! De var i mycket gott skick och för 11 böcker betalade jag 60:-! Det kallar jag ett riktigt fynd! Dessa ska skickas till vårt fadderbarn i Ecuador - och ska portioneras ut lite då och då...
Det var bland annat Törnrosa och mästerkatten i stövlarna - så långt var jag med! Men några böcker fattade jag inte ett smack i :-D

Jag försöker njuta av att vara ledig men precis som sist när jag hade ledig dag vaknade jag mitt i natten och kunde inte sova. Låg och halvdrömde om saker som handlar om jobbet - det känns väl sådär...

Imorgon ska vi göra en liten utflykt och det ska bli härligt. På kvällen är det fest för bekanta som ska flytta från stan. Jag misstänker att hon eventuellt kan ha vart med barn igen men fått missfall IGEN... Om jag tolkat hennes facebookstatusar rätt så är det det vad det handlar om.
Men vi pratar ju inte så jäkla mycket så jag vet inte säkert...
Väldigt ledsamt med upprepade missfall hur som helst - det måste vara bland det värsta värsta - att ha svårt att bli gravid, tillslut bli det och mista barnet... och att det händer gång på gång... När ska skiten ta slut liksom...

Maken hade drömt häromnatten att vi fått BB - det verkade vara en pojke - namnet rimmade på något sätt med boy :-D
Sen mindes han inte så mycket mer... :-D

Jag har nog fått en släng av höstdeppighet. Har börjat tända ljus på kvällen, plockat fram mina raggsockar och stickar på en mjuk och varm höstbrun sjal :-D Supermysig!

Letar febrilt efter ett par höstiga kängor och vill ha en ny vinterjacka som inte är svart i år... Nytt eller begagnat?

Ha en fin helg alla!

 
Det är skönt i skogen!

Nu har det hänt... för Kronprinsessan iaf...
Idag bekräftades det att Viktoria är i välsignat tillstånd - leverans i mars...

Så vi får väl hoppasdet håller hela vägen! 

Skitlivet höll i sig igår och när jag kom hem var maken ute och tränade...
Jag brukar uppskatta att komma hem till en man som pysslar om mig när jag är sen - men det har vart dåligt med den varan sen han började träna så jäkla hårt. Så ofta är det tomt hemma och jag lagar middag även de sena veckorna...
Jag bör väl prata med maken om de här sena passen. Jag förstår att han gärna vill träna och gärna med sällskap - men det är inte så himla kul att alltid vara den som ska fixa maten...

Igår gjorde jag salladen och maken sås och grillat... Fair deal...
Jag läste ganska långt innan maten i min superspännande bok iaf. Det är skönt att bara kunna sätta sig och slappa en stund.

När jag satt där och stickade efter maten kände jag att jag måste ta tag i den här gryende känslan av vanmakt och deppighet. Jag brukar gå i skogen när jag mår riktigt dåligt... Det var länge sen jag kände ett sug efter skogen på det sättet - men under de allra värsta perioderna under IVF:erna så gick jag med tårvåta kinder i skogen varje dag... Det var det enda som verkligen stillade min sorg...

Så imorse klev jag upp exta tidig och tog med mig kameran och en bytta för att leta svamp...
Och på exakt samma ställe som jag plockat ganska många litrar kantareller redan i år plockade jag ihop ca 2 liter utan att anstränga mig det minsta. Men det var skönt att få lite skogsluft och höra droppet från träden och fåglarnas kvitter och se de guldgula fuktvåta svamparna stå i myllan och locka på mig...

Det känns bättre idag... Tack vare skogen! Och tack för era peppiga upplyftande kommentarer... Jag uppskattar dem alla!

Snart dax för våra årliga läkarbesök hos företagshälsovården...
Jag har denna gång bett vår chef försöka få ett grepp om märkliga kollegans tvångssyndrom. Jag vet inte HUR det ska gå till för det är såklart väldigt känsliga saker att ta tag i. MEN - det måste göras - jag har så himla svårt att tänka mig att någon människa skulle orka jobba 40 timmar i veckan jämsides med honom...

Chefen skulle ringa ner till vår HR-avdelning för att se HUR man ska gå till väga för att uppmärksamma detta och ta tag i problemet innan våra kunder faktiskt börjar undra vad som står på här...

(just nu ryckte han i en grej som ger ifrån sig ett väldigt jobbigt ljud 4 gånger under tiden han betjänade en kund. Helt i onödan... Det är bara en grej han MÅSTE göra tydligen. Och jag orkar inte höra det där ljudet - för det riktigt skär i öronen... Nu står han med nästa kund och kommer säkerligen göra det igen - och igen - och igen!)

Återigen tänker jag på den som kommer efter mig... Den ska ju orka vra här med honom... varje dag!