Min kloka bloggvän Hedda skriver om rädslan för att inte kunna älska det barn som jag inte själv har burit under hjärtat och fött fram.

Så länge vi försökte få biologiska barn tyckte jag att tanken på adoption var lite skrämmande. Inte för att jag inte trodde mig kunna älskar ett barn fött av någon annan. Nej, det var nog mer att vara utanför normen. Att inte fungera som kvinna och människa. Att känna mig sviken av min kropp och att vi hade ett konstaterat problem - makens få och slöa simmare.
Det var aldrig tal om att det skulle vara fel även på mig. Men när det visade sig vara det. Då blev jag arg, besviken, ledsen och rädd - rädd att det inte skulle bli några barn. Alls.

Jag var så inställd på att det jag skyddat mig emot i mer än halva mitt liv bara skulle ske. Men det gjorde ju inte det. Då blev jag rädd att vi aldrig skulle få ett barn som liknade mig och maken. Att vi skulle bli utan, för evigt utanför.

Alla de hjärtlösa och idiotförklarade kommentarer som människor i min omgivning slängt ur sig under de här åren träffade och etsade sig fast i mitt minne. Jag åt, sov, andades och levde i barnlöshetsbubblan. Min sorg förblindade mig och den som faktiskt bara accepterade och  ställde om till adoption var maken.
-Nähä, IVF funkar inte. Men då provar vi väl adoption?!

Det tog lång tid för mig att ställa om - att börja se de där mörklockiga, snedögda, mörkhyade barnen med kritvita föräldrar - de fanns ju överallt OM man bara visste att det var dem man skulle leta efter... Att det var dem man skulle höra samman med på ett speciellt sätt. Att det var dem jag skulle identifiera mig med.

Sakta förstod jag också att det spelar ingen roll vem som satt det här barnet till världen. Det viktiga är att vi vill ge barnet ett hem, en trygg plats att växa upp på. Att ge kärlek och gränser och skapa en fortsättning som ger barnet möjligheter och en framtid att se fram emot.

Vi får ju så mycket mer. Vi får ju verkligen tänka över vår familjebildning. Varför vi vill ha barn och familj. Varför vi vill gå igenom "sju sorger och åtta bedrövelser" innan vi är framme. Vi får verkligen fundera över hur vi ska klara av det här svåra uppdraget. Inte bara de här självklara sakerna som fostran, regler osv. Vi får tänka igenom hur vi ska finansiera det - hur vi ska presentera våra vänner och våra familjemedlemmar. Hur vi vill göra med föräldraledighet och jobb.

Vad som är viktiga egenskaper som oss som föräldrar och vad som kanske inte är så smickrande. Hur vi ska bygga en trygg relation och en bra anknytning till vårt barn. Hur vi ska brottas med rasism, värderingar, fostran och vad vi vill ge till våra barn.

För många människor är barn "bara något som blir" - långtifrån alla sätter barn till världen med ett hoppsan, men många blir lätt gravida och har normalsvåra förlossningar och barnsjukdomar, dagisgnäll och vabdagar och föräldramöten - men de kanske inte stannat upp och funderat VARFÖR de har barn...

I vårt fall har jag vänt utochin på varför jag INTE har barn. Men att jag gärna vill ha barn och därmed kommer se till att få det. Genom att kämpa, köa, vänta och längta och ta banklån och jobba kvar och sätta livet lite i karantän nu när vi bara väntar...

Men vi vet ju varför vi gör det här och vi anser att när vi väl har vårt barn här så är det så väl värt allt vad vi gått igenom.

Sen är jag mycket väl medveten om att det kommer ta tid att ta in det här barnet och älska det som mitt eget. Jag vet att det kan komma väldigt tuffa protester och tecken på att anknytningen inte kommer igång eller är störd på flera sätt. Det kan komma att bli den tuffaste utmaningen hittills i livet. Men nu har vi fan kämpat så här länge och med det i vårt bagage så kommer nästa utmaning inte ses med samma ögon. Då har vi ju på något sätt nått ett mål och kommer ta sats och starta upp något annat. Något som givetvis kommer vara kämpigt - men på ett helt annat sätt och där belöningen kommer komma långt snabbare än jag någonsin kommer förstå.

Den kvinna som gett liv åt mitt barn kommer för evigt ha en plats i mitt hjärta. Det barn som blir mitt kommer jag alltid se som en gåva - att förvalta på bästa sätt.

Vi kommer nog alltid känna en särsklild tacksamhet över att vi faktiskt kommer vara en familj...

Det är mycket tankar som trängs i skallen - samtidigt känns det som det var länge sen jag skrev något vettigt - om mig.

Igår kommenterade maken att det var länge sen jag pratade med min pappa.

-jo, sa jag, det var det... jag tänkte också på det häromdagen.
Det är över 1 år sen jag fick ny information om min pappas liv och leverne som gjorde mig hemskt arg, ledsen, besviken och trött...
Jag ville helst pratat igenom det hela med honom men som så många andra saker lägger man det i stället längst in i en mörk säck och hoppas att det inte ska tränga sig på i nåt dumt läge...

Förr om åren brukade jag vara den som initierade kontakt. Jag ringde, SMSa, styrde upp besök och bjöd in... oss till dem, dem till oss och så vidare...
Men sen i mars förra året har jag inte bjudit till alls. Jo hela den familjen var på pappas födelesdagsmiddag i april. Sen dess har pappa ringt en gång för att han behövde handla på mitt jobb. DÅ var jag på möhippa och det är ju rätt många veckor sen.

Min pappas sambo och hans barn (mina småbröder) varken pratar jag med eller träffar således...
Jag tänkte att pappa kanske skulle undra varför vi inte längre har samma kontakt. Men det har han inte gjort...
Och för min del så går livet runt ändå... 

Familjerelationerna hos mig går i vågor. Nu finns det något vi gemensamt väntar på. Min mamma väntar på att få bli mormor. Brorsan och syrrorna på att bli farbror och mostrar. Brorsdottern väntar på en kusin...

Men pappa vet jag inte. Han har verkat måttligt intresserad av vår adoption från början. Hela familjen tillsammans har inte setts sen i julas och tja, det känns som om det inte väntas där på samma sätt.

När vi väl får BB får jag väl ringa och berätta att han ska bli morfar - men jag förväntar mig inte någon helomvändning och jag tänker INTE återuppta mitt "vårdande" av vår relation. OM han är intresserad av att finnas i mitt liv så får han faktiskt intressera sig och ta sin del av ansvaret. Det är inte min uppgift att sköta det för oss båda... Hur mycket jag än gjort det tidigare så har han faktiskt halva ansvaret... 

Som med så många andra relationer. Ibland kan jag tänka att jag kanske inte har några vänner heller eftersom det är så sällan jag träffar dem eller hör av dem...

Det känns som om jag ofta är den som driver saker framåt och bjuder in till saker. Men halva ansvaret att vår relation finns är ändå deras... Men vänjer man sig vid att det alltid är någon som sköter om det där åt en så blir man bekväm och tappar bort sin egen del i det tror jag...

Det är negativa dagen på Facebook idag och det kanske var det som inspirerade mig till detta deppiga negativa inlägg... Skönt ändå att lufta lite tankar här...

Ha en fin fredag alla fina!

Har ni funderat något över de föräldrauppdrag som man kan tänkas ta/få igenomfamiljelivet? Min mamma var "klassmamma" och skjutsade till träningar och tävlingar i vår idrottsförening och sydde paljetter på konståkningsdräkter och bakade till loppisar och föräldrafikor...

Jag tror att mitt första föräldrauppdrag kan komma att bli att stjäla ansvaret för bildhanteringen på AC lokala tidning - eftersom den som jobbar med det idag (antagligen på frivillig basis) gör så här med bilderna som används i tidningen...

Det sägs ju att media lägger på 5 kg...

Jag vet inte om Anna Manheimer läser den här tidningen - hon är ju med på bild rätt ofta och är mamma till olga från Kina - den till höger är ju "original" om man så säger. 'Misshandeln' till vänster drabbar inte bara Anna, även omslagsflickan på senaste numret har blivit breddad...

Om jag som förälder skulle riskera att min unge ser bredare, kortare, rundare, längre eller fyrkantigare ut efter att ha hamnat i tidningen så skulle jag nog inte skicka in några bilder...

Det här gäller förhoppningsvis bara Gbg-avdelningens bilder för jag kan inte riktigt minnas att ACs nationella version ser ut så där - men nog borde den kunna vara lite "sexigare" den också...

Synd att min kompis inte jobbar på en av Sveriges främsta tidningsmakarbyråer längre... Fast å andra sidan kanske jag får höra av mig till hennes gamla arbetskompis som jag slängde käft med rätt ofta ett tag. Han skulle säkert bli smickrad om jag bad om en re-design för skojs skull!

Jag har legat platt på gräset och hotade med att ligga kvar efter maken kom tillbaka från sin löparrunda - men jag gick in och lagade kylskåpet istället eftersom det verkar leva sitt egna liv. Typiskt att ha +22 grader i kylskåpet nu när det är värmebölja - har hört att maten klarar sig extremt kort tid då...

Jag har fått för mig att vi ska skicka böcker till vår fadderbarn i Ecuador - men det är ont om barnböcker på spanska i Sverige. Maken hade iofs hittat en internationell bokhandel i stan inte långt från där han jobbar...

Igår var han där och spanade... Petson och Findus, Pippi och Elsa Beskow fanns för mindre barn. Men f*n vad dyra de var... 185-285:-
Inte för att vi inte vill ge vårt fadderbarn presenter som kostar lite granna - det gör jag gärna MEN jag hoppas att det finns mer och billigare varianter av den varan i vårt land istället. :-D

Jag får ge mig till tåls...

Appropå det - måste se till att få skrivit vårt nästa brev till den lilla godingen och hennes familj...

  
Finns det någon som adopterat från spansktalande länder osm vet om det finns bra bokutbud för små barn där?

Hedda skriver om mötet med sin chef och planerandet för sin kommande föräldraledighet - vem ska ta över och hur länge blir man borta och så vidare...

Främsta frågan är ju NÄR det kan tänkas ske - att man får "gå hem" som de kallar det här på mitt jobb...

Det är ju så otroligt svårt att svara på. Man kan berätta om hur det ser ut för andra. Man kan anta och gissa och "räkna med" att det kan ta si och så lång tid...

Det kan ju gå både snabbare och långsammare...
När vi kastades in i det här i november så la jag mycket tid åt att försöka tolka den statistik som gick att luska fram. Det kom BB rätt tätt tyckte jag. Men det finns ju ett "mörkertal" som i all statistik. De som adopterar från vårt land som INTE är med i vårt forum, eller fyllt i sin info i listan som medföljer...

Jag hade goda förhoppningar om BB i maj/juni och jag hoppades vara hemma igen till makens jobb behövde honom igen i augusti. Men inte då.
Samtidigt så har ju en av våra nära fått BB. Från vårt barnhem. Och de hade ju väntat ganska exakt så länge som vi gjort nu...

Men som vi alla vet så betyder det ju ingenting - det finns ju ingen rak kö...

Igår bokade jag in en händelse en lördag i augusti. En rolig sak som vi faktiskt väntat på ganska länge... Men det har liksom inte blivit av...
Helgen innan där är det den årliga grillfesten i de norra skogarna då vi ses i familjen och grillar och frossar i god mat!

Det känns jättekonstigt att inte våga boka upp sig på saker längre än ett par veckor fram i tiden - men det är ett syndrom som jag dragits med ett tag... Jag tror att de allra flesta som väntar BB känner på samma sätt... Man hoppas att man inte ska ha möjlighet att delta på det där som är men man vet ju aldrig. Det känns som om man har svårt att vara längre än 4 veckor fram i tiden i sina planer...

Appropå detta så har jag kunnat läsa mig till att den tjej som skulle kunna lämpa sig som en ersättare för mig planerar att resa någonstans i höst. Och vara borta ganska länge...

Jag vet inte om jag ska prata med henne om att eventuellt jobba här eller om jag bara ska skita i hela saken. Det är på min chefs bord att ordna en ersättare. Jag har ju pekat med hela handen och serverat honom en färdig lösning - som nu verkar kunna gå i stöpet eftersom personen i fråga också ska ut och resa...
Jag orkar inte oroa mig för detta så jag tror jag lägger det på hyllan lååångt bak på hjärnkontoret.
Inom koncernen har de helt andra sätt att jobba - en av de andra väntande mammorna har i dagarna fått träffa sin ersättare och verkar helnöjd. Trots att de kanske inte är närmare BB än vad vi är så har någon redan tagit plats och kommer gå sida vid sida tills det är dags. Det måste ju kännas skönt!

Jag tänker för mycket...

 
Inte riktigt mina planer men ni 'get the picture'

Till och från de senaste veckorna har jag haft perioder med deppighet. Dels har det berot på vädret. Vid taskigt väder blir allt sämre, tristare, jobbigare, långsammare, gråare...

Soliga dagar betyder lite mer på jobbet, gladade stämning, finare utsikt, roligare och ljusare...

Men som idag - klarblå himmel och hög fin luft, värme och slutar tidigt...
Ändå känner jag avgrundsdjup deppighet. Jag har suttit och tjostat högt och ljudligt hela eftermiddagen.
På hemvägen funderade jag på alla borden och alla måsten... Borde skrapa på huset - borde röra på mig, måste fortsätta med fönsterrenoveringen. Kanske tvätta lite. Vad ska vi äta till middag...

Det enda jag kände för att göra var att byta till bikini och lägga mig på gräset och läsa en bok...

Så jag gjorde faktiskt just det. Satte på mig röd bikini med vita prickar och hällde upp en stor kanna vatten och tog min nya bok och la mig platt på gräset. Så låg jag där och läste en god stund... Sen lyssnade jag på Underbara Claras sommarprogram i P1 som gick i dag men som jag missade...
En sak som faktiskt talade till mig var att hon talade direkt till Anders Borg - vår finansminister - och sa att det människor vill ha är inte mer pengar att konsumera mer med - utan mer tid - tid att vila i vardagen, lägga upp fötterna på kökssoffan och lyssna på radio, eller dricka kaffe med påtår och läsa HELA morgontidningen. Eller spendera mer tid med sina barn...

Och jag kände inte mig onödig som låg där på gräset och lyssnade på radio tills mannen kom hem - näe, tvärtom det kändes nödvändigt...

Sen kom min man hem och pussade lite på mig!

Sen gick vi in och städade lite - maken dammsög och dammade hela huset och jag stuvade om lite i klädkammare och i pysselhörnan så mina tapeter och tyger och pärlor inte syns så mycket! (whatever makes my husband happy!)
Sen lagade vi supergod middag och åt ute på trädäcket och njöt av den klarblå molnfria himlen och värmen och solen...

Mest är ju allt ok. Men de här daaaaaalarna börjar blir riktigt jobbiga. Inte ens vår shoppingtur till Ullared i går fick mig på särdeles bra humör för nån längre stund...

Chefen berättade om sina semesterplaner, han ska vara ledig 4 veckor om 3 veckor. Jag frågade om jag kan nå honom under semestern och han skrev att jag kan nån honom dygnet  runt...

Jag hoppas jag får anledning till det...

Kanske ska skaffa ett par sånna här som jobbskor?

Hon har gjort det igen - Kvarnlyckan - beskrivit längtan på ett fasligt bra sätt. Den där alldeles speciella längtan efter något man inte ens vet vad det är...

Den är så svår att förklara, att beskriva - jag vet ju inte ens själv vad jag längtar efter och väntar på. Ibland undrar jag om jag är helt igenom galen som faktiskt frivilligt tänker utsätta mig för det här med barn. Många i omgivningen vittnar ju om att det är väldigt jobbigt. Det är korta nätter, tidiga mornar, att inte få någon egen tid alls. Inte ens på toa. Att ständigt ha en liten person med - dygnet runt.

Den omställning det innebär är omedelbar och oåterkallelig. För evigt.

Det extremt svåra i att vänta. Hur gör man - när man egentligen inte vet vem man väntar på? Otåligheten är obeveklig. Frågorna blir fler och fler. Jag kom tillockmed på mig själv att inte basunera ut senaste nytt till nära och kära för då kommer fler frågor. Frågor jag inte kan svaren på och frågor jag själv ställer mig. Frågor som gnager på uthålligheten...

Det kommer komma perioder nu när våra säljare kommer åter från semester och ledighet och de kommer såklart vräka ur sig något om att jag är kvar här... Som om det är jag som påverkar det?!

Idag kom jag på mig själv att fundera över vilken sorts smörgåstårta jag ska göra för att fira på jobbet. jag har lovat en kollega att göra smörgåstårta då det blir BB nämligen...

Well... 20 veckor, 5 hela månader passerade vi den här veckan som gick...

För varje dag som går nu kommer vi ett steg närmare! 

Vaknade jättesent idag och har mest såsat runt på tomten... Det enda vettiga jag gjort idag var att klippa gräset.

Vi hade en trevlig dag och kväll igår hemma hos R. Några nya ansikten och några saknades. Som vanligt tog det ca 2 timmar från det att grillen tändes till alla satt kring bordet med maten.

En till utan barn var närvarande men vi fick faktiskt prata en hel del om adoptionen... Dessutom hade en tjej ur "mammagruppen" lagt upp bilder på sina söta tjejer på Facebook som jag satt och log åt under kvällen.
Skönt var iaf att åka hem när vi kände oss nöjda. Alla med barn sov över och jag kan tänka mig att göra det när vi själva har barn men så länge vi är utan är det skönast att åka hem och vakna när man själv har lust... :-D

Eftersom vi har bil i helgen passade jag på att ta en tur bort till mitt kantarellställe och jag hittade några små kantareller som jag stekte upp och la på en macka ihop med bacon och ost... Så himla gott.
Hoppas ni haft en fantastisk midsommar allihop!