Torsdag morgon... trött. och inte ens fredagen får glans den här veckan. jobb o jobb o jobb.

I går fick vi stifta bekantskap med vänkretsens senaste nytillskott. En liten liten tös på 8 dagar. Storasyster kastade sig om halsen på mig när jag kom upp för trappan och det välkomnandet är ju alltid bra. Kanske för att jag hade 2 paket i famnen... Storasyster fick ett paket kritor (nödfallspresent som jag hade liggandes i skåpet) och lillasyster fick faktiskt den turkosa koftan jag stickade. En väninna hade mätt mot sina barnplagg och bedömde den som en 56:a och min unge kommer aldrig vara strl 56...
Och jag tror den blir fin på denna lilla tjej.

Mamma R verkade fortfarande lite medtagen och trött - kanske inte så konstigt, det hade gått ganska fort när det väl kom igång. Storasyster hade kikat ner i babyskyddet och sagt:

-Vad är DET?

Hon hade inte riktigt förstått att det skulle komma en liten bebis. Kanske trodde hon fortfarande på kattungar... :-D

När vi lämnade dem frågade maken om jag fortfarande längtar efter ett sånt där litet litet knyte?

Jag kan faktiskt ärligt säga att jag inte gör det. Det är aldrig det där rosa lilla nyfödda jag längtat efter. Det är den runda bulliga magen och själva känslan av att bära ett liv inom sig som saknas mig. Och det faktum att det så tydligt går att se vem som skapat detta liv i det nya livets kropp och ansikte.
Det kommer vi ju aldrig få uppleva. Men vi kommer likväl få det kärleksbarn vi längtar efter och det gör mig inte längre något att det är någon annans gener som sätter spår i ansikte och kropp!

Jag längtar efter att få reda på vem du är!