Jag skrev till H på FB att jag uppskattade att hon tagit upp det här jobbiga till ytan och att hon sagt att hon ville finnas där för oss och att de längtar efter att vi ska få bli familj lika intensivt som vi gör...

Hon svarade att hon vart lite rädd för att det blev dumt... att de aldrig kan sätta sig in i vad vi går igenom men att de försöker så gott de kan...
Det här är liksom skillnaden - att påtala vad man inte uppskattar hos sina vänner, att våga vara rak och säga som det är, och att välja att ta det till sig istället för att slå det ifrån sig eller förneka hur man upplevs av andra.
Riktiga vänner klarar av även de jobbiga situationerna och överlever nedgångar och svackor...

Jag är så glad över att veta att jag åtminstone har en gammal vän som är redo att jobba vidare på vår relation! *skönt*

Samtidigt så svävar tankar på A över mig hela tiden. Jag kan liksom inte släppa taget om henne och det som en gång var vår vänskap. Men så mycket har förändrats och så mycket tid har förflutit...

Liksom Hedda pratar om att ge sitt inre barn utrymme så vet jag av erfarenhet att det funkar att "göra upp" med ofärrätter i sin egen skalle. Så kanske ska jag sätta mig själv på en stol i mitt huvud och ge mig tillfälle att skrika och gråta ur mig all ilska, sorg och smärta över att vara annorlunda på ett "fult sätt" som jag brukar säga...

Jag måste kanske ge mig själv möjligheten att förlåta mig själv och lyfta bort skuldens våta filt... 

Letade bland gamla mail och fann av en slump en "handbok" som är skriven av Jonas Gåde som vart med i "grannfejden" där han agerar medlare och psykologisk side-kick till Aschberg. Jag sitter och läser den på jobbet nu och nickar igenkännande, den innehåller en del del matnyttigt... Jag behöver lite fler verktyg för att komma vidare i min egen utveckling. Hela jag skriker om att bli upplyft ur barnlöshetsträsket och jag vill inget hellre än att lämna den våta ångestfilten i ett hörne att torka ihop...

Uppdatering på dokumentationen: Ni som ännu inte kommit så lång - kom ihåg att inte lämna ifrån er original till kommunen eller nån annan. *hur kom det sig att vi lyckats i flera omgångar?*
Vi har tur som lyckats få fatt i både läkarintyg och intyg om slutförd "föräldrautbildning" - samtidigt som hemutredaren kanske borde fråga om vi vill ha igen våra originalhandlingar efter avslutad utredning. Jag ska försöka få tid hos den behjälpliga kvinna på kommunen som fixar originalen för oss när det blir dags för återrapporterna - sparade hennes direktnummer och ringer nog bara henne helt sonika sen och säger att jag vill ha henne istället - OM hon visar sig vara lika tillmötesgående i verkligheten som på telefon...

Riksarkivet ursäktade sitt misstag och skickar en ny handling idag. Makens arbetsgivarintyg skrivs ut i dag och postas. Snart är vi klara...
Inväntar två referentbrev och fotokopiorna...

Det börjar dra ihop sig för granskning
:-D

 

Eftersom frågan om jag ska vara vän med A eller inte har funnits länge hos mig så har jag pratat med andra vänner om detta länge också.
Jag vet att även hon haft en önskan om att läget mellan oss ska vara mindre spänt och att det ska "återgå till det det en gång var"...
Men jag känner inte att hennes ansträngningar varit direkt påtagliga. Jag har hört av mina vänner att hon pratat om det med dem men itne själv agerat på det...
Mina andra vänner har vid olika tillfällen påpekat att "det kan vara svårt att ta upp barnlösheten" med mig för jag har varit väldigt arg och ledsen kring det.

Det har ju varit så sårbart och så smärtsamt så väldigt länge och jag vet att jag talat om det i ganska hetsiga ordalag och sen har det snabbt vart över... Jag har liksom attackerat mig själv och sen slätat över på något sätt. Svårt att förklara...

Men det har ju inneburit så mycket smärta och så mycket känslor av olika slag. Det har verkligen känts som en gigantiskt taggig kostym som jag gått omkring i. Och när det kommit upp har den plötsligt krympt och stuckit in sina taggar i mig...
Och jag har liksom kastat mig mot den snabbt och medvetet för att det ska vara kontrollerbart från min sida...
För att det ska göra mindre ont...

På något sätt har jag uppskattat mina vänners vänner som vetat om vad som är på G men inte "frågat sig fram till det" själva utan som bara vetat och ställt RAKA frågor:

-Har ni hört något nytt om adoptionen?

-Vilket land ska ni adoptera ifrån?

-Jag har hört att ni ska adoptera, vad spännande...

Så har samtalet vart igång... och det har vart så otroligt skönt att kliva över den där tröskeln och in på säker mark direkt...

Som på julfesten förra helgen - nån började självklart dilla om "vet ni om att ni inte kan själva" och ville veta allt om VARFÖR vi inte kan själva...
Då blev det lite jobbigt och jag ville snabbt över till "säker mark" - det kändes lite jobbigt att inför alla redogöra för att vi har fel på våra kroppar... utfrågaren var ganska högljudd efter rätt mycket vin :-o

Nästa person var smidigare, vi hade suttit i köket hela kvällen och pratat om allt möjligt. På väg därifrån frågade hon om vi skulle ha bebis (för jag talade med en annan vän om barn och barnprylar) och jag svarade att vi skulle adoptera.
När vi kom ut sa hon; jag antar att ni provat IVF, min bästa kompis har precis gjort sitt första och misslyckats...
Så vi kom att prata en del om det - men det är fortfarande jobbigt.
Det märker jag tydligt, jag vill helst inte prata om det alls...

Jag känner att jag ÄR min jävla barnlöshet, det har pågått så länge att det blivit min identifikation. Jag försöker att inte vara det på ytan - men det hjälps inte - det bara är så.
Jag gillar det inte - men det är svårt att göra något åt det innan det så att säga rent fysiskt går över, den dag jag blir mamma...

Jag har begränsat mig själv och vårt umgänge och jag har själv byggt höga murar. De där murarna som Kvarnlyckan beskriver så bra... och om lusten och orken att ta sig innaför.

Jag får bli mer medveten om HUR jag talar om detta - men jag måste också inse att alla inte vill innanför murarna eller har intresse av eller möjlighet att orka ta sig in där självmant. Och trots att mitt liv till stor del handlar om min önskan och längtan efter barn så finns det andra interssen i livet också... Samtidigt som mitt liv till så stor del handlar om det faktum att jag inte har barn...
I vissa fall växer man ifrån varandra, i vissa fall återupptäcker man vänner. I vissa fall träffas man på grund av sina erfarenheter. Som min nya vän M-S... Henne är jag totalt öppen med om det allra mesta. Vi har ju samma sköra bakgrund, samma utgångsläge. Det har varit så befriande att kunna vara helt öppen, att slippa ha något ansvar för hur "känslig" den andre är, hur den kan bemöta mina behov, hur mogen den är för att samtala om det som berör mig och förgör mig.

Jag ska skriva till H som jag pratat med i helgen och skriva att jag uppskattar att hon tog upp det här till ytan med mig. Jag har mitt sätt att se på föräldraskapet och alkohol och det står jag för. Sen är hon fri att göra som hon vill naturligtvis. Det är hennes liv och hennes familj...
Men jag uppskattar att hon tycker om mig för den jag är, med mina vassa kanter och ruffiga hörn...
Jag uppskattar att hon vågade säga som hon tyckte och tänkte till mig. Jag uppskattar hennes mod att ta upp det och jag blev så glad när hon sa sig vilja finnas där för mig... :-D

Uppskattas!

Nu får jag försöka göra nåt här på jobbet!