Eftersom frågan om jag ska vara vän med A eller inte har funnits länge hos mig så har jag pratat med andra vänner om detta länge också.
Jag vet att även hon haft en önskan om att läget mellan oss ska vara mindre spänt och att det ska "återgå till det det en gång var"...
Men jag känner inte att hennes ansträngningar varit direkt påtagliga. Jag har hört av mina vänner att hon pratat om det med dem men itne själv agerat på det...
Mina andra vänner har vid olika tillfällen påpekat att "det kan vara svårt att ta upp barnlösheten" med mig för jag har varit väldigt arg och ledsen kring det.

Det har ju varit så sårbart och så smärtsamt så väldigt länge och jag vet att jag talat om det i ganska hetsiga ordalag och sen har det snabbt vart över... Jag har liksom attackerat mig själv och sen slätat över på något sätt. Svårt att förklara...

Men det har ju inneburit så mycket smärta och så mycket känslor av olika slag. Det har verkligen känts som en gigantiskt taggig kostym som jag gått omkring i. Och när det kommit upp har den plötsligt krympt och stuckit in sina taggar i mig...
Och jag har liksom kastat mig mot den snabbt och medvetet för att det ska vara kontrollerbart från min sida...
För att det ska göra mindre ont...

På något sätt har jag uppskattat mina vänners vänner som vetat om vad som är på G men inte "frågat sig fram till det" själva utan som bara vetat och ställt RAKA frågor:

-Har ni hört något nytt om adoptionen?

-Vilket land ska ni adoptera ifrån?

-Jag har hört att ni ska adoptera, vad spännande...

Så har samtalet vart igång... och det har vart så otroligt skönt att kliva över den där tröskeln och in på säker mark direkt...

Som på julfesten förra helgen - nån började självklart dilla om "vet ni om att ni inte kan själva" och ville veta allt om VARFÖR vi inte kan själva...
Då blev det lite jobbigt och jag ville snabbt över till "säker mark" - det kändes lite jobbigt att inför alla redogöra för att vi har fel på våra kroppar... utfrågaren var ganska högljudd efter rätt mycket vin :-o

Nästa person var smidigare, vi hade suttit i köket hela kvällen och pratat om allt möjligt. På väg därifrån frågade hon om vi skulle ha bebis (för jag talade med en annan vän om barn och barnprylar) och jag svarade att vi skulle adoptera.
När vi kom ut sa hon; jag antar att ni provat IVF, min bästa kompis har precis gjort sitt första och misslyckats...
Så vi kom att prata en del om det - men det är fortfarande jobbigt.
Det märker jag tydligt, jag vill helst inte prata om det alls...

Jag känner att jag ÄR min jävla barnlöshet, det har pågått så länge att det blivit min identifikation. Jag försöker att inte vara det på ytan - men det hjälps inte - det bara är så.
Jag gillar det inte - men det är svårt att göra något åt det innan det så att säga rent fysiskt går över, den dag jag blir mamma...

Jag har begränsat mig själv och vårt umgänge och jag har själv byggt höga murar. De där murarna som Kvarnlyckan beskriver så bra... och om lusten och orken att ta sig innaför.

Jag får bli mer medveten om HUR jag talar om detta - men jag måste också inse att alla inte vill innanför murarna eller har intresse av eller möjlighet att orka ta sig in där självmant. Och trots att mitt liv till stor del handlar om min önskan och längtan efter barn så finns det andra interssen i livet också... Samtidigt som mitt liv till så stor del handlar om det faktum att jag inte har barn...
I vissa fall växer man ifrån varandra, i vissa fall återupptäcker man vänner. I vissa fall träffas man på grund av sina erfarenheter. Som min nya vän M-S... Henne är jag totalt öppen med om det allra mesta. Vi har ju samma sköra bakgrund, samma utgångsläge. Det har varit så befriande att kunna vara helt öppen, att slippa ha något ansvar för hur "känslig" den andre är, hur den kan bemöta mina behov, hur mogen den är för att samtala om det som berör mig och förgör mig.

Jag ska skriva till H som jag pratat med i helgen och skriva att jag uppskattar att hon tog upp det här till ytan med mig. Jag har mitt sätt att se på föräldraskapet och alkohol och det står jag för. Sen är hon fri att göra som hon vill naturligtvis. Det är hennes liv och hennes familj...
Men jag uppskattar att hon tycker om mig för den jag är, med mina vassa kanter och ruffiga hörn...
Jag uppskattar att hon vågade säga som hon tyckte och tänkte till mig. Jag uppskattar hennes mod att ta upp det och jag blev så glad när hon sa sig vilja finnas där för mig... :-D

Uppskattas!

Nu får jag försöka göra nåt här på jobbet!

 

Hedda

27 december 2010 11:47

Ja det är inte lätt, inte. Samtidigt som man gärna vill att människor ska komma nära och fråga, så stöter man bort dem med alla sina taggar. Taggar som man skaffat sig för att det gör så ont.

Man vill ha frågor, men på rätt sätt. Inte är inte låga krav som vi ställer på vår omgivning egentligen. :-) Själv saknar jag det så otroligt mycket, att ha någon att prata med som vet hur det känns.

Om nu problemet med barnlöshet är så vanligt, var är då alla de där som har liknande erfarenheter? Är det bara på nätet som de syns?

http://heddasdagbok.wordpress.com

litenlangtan

27 december 2010 13:08

Tyvärr så är det nog så - att det är så få som ventilerar sina innersta tankar mer eller mindre öppet. jag har många gånger funderat på att be mina vänner läsa några av de bloggar jag läser - för att få en bättre förståelse. Men då riskerar jag att "röja" min egen identitet.
Däremot så lämnade jag länkar till en del sidor om adoption till dem som vi valde att ha som referenter... inte de vanliga sidorna jag läser men några som är bra på olika sätt. Det var uppskattat.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...